En lek på blodigt allvar

Är romantikens dagar räknade? Är passion och lidelse utrotningshotat i dagens dejtingkultur, eller ser gräset bara grönare ut på andra sidan millennieskiftet? 

Jag sitter hemma med en känsla som gnager. Det har bara gått någon dag, men jag vet det redan. Känner det i magen. Jag är rökt. 

För två timmar och tre minuter sedan slängde jag iväg ett sista tappert försök till kontakt. Kastade ut en livboj från ett sjunkande skepp. Än så länge inget svar. Jag som lovat mig själv att ha is i magen bryter nu mitt löfte. Jag sträcker mig efter mobilen och håller andan. Pulsen slår som en trumvirvel. Displayen visar inga nya notifikationer, men jag kan inte hjälpa att se att hon varit aktiv för sju minuter sedan. Fuck.

Omedelbarheten i hennes avvisande träffar som en spark i magen. En talande tystnad.

Ni vet känslan. Man träffar någon ny. Går på ett par dejter. Blir betuttad. Men den, till en början, sprudlande chattkonversationen mattas snart av och rinner ut i sanden. För att en dag dra en sista djup suck.

Jag som alltid sett mig själv som progressiv, kan i vår stressade dejtingkultur inte hjälpa att känna ett stråk av nostalgi. Jag efterlyser något värdigare än att slajda in i DM. Lite. Jävla. Lidelse.

Jag romantiserar en svunnen tid. Kan inte hjälpa att drömma mig tillbaka till bläck och fjäderpennans glansdagar. Tänker att det finns en viss charm i den gamla skolans uppvaktning – brevskrivandet. En tid då språkets skönhet inte fick stryka på foten till förmån för förkortningar, emojis och autocorrect. En tid då man kunde slipa på formuleringar i lugn och ro, utan att några punkter börjar göra läktarvågen så fort man lägger fingrarna mot tangenterna. I Tinders tidevarv offras passion och poesi på tempots altare, men det finns en skönhet i väntan. I längtan. I trånandet. Att unna romantiken lite andrum. Det krävs syre för att starta en eld.  Brevskrivandet tog något vackert med sig i graven.

Driven av att få mina fördomar bekräftade ger jag mig på jakt efter den svenska litteraturhistoriens främsta brevromaner, och kommer över Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912). Boken skildrar ett Stockholm under förra sekelskiftet, en tid då kärlekens kraft ännu inte övertagit ekonomiska motiv till giftermål. Kärleksparet Arvid och Lydia träffas i ungdomen, men lärarstudenten Arvid kan inte försörja det unga paret, och när Lydias far går bort blir hon nödgad att gifta sig med en äldre man. Deras kärlek livnär sig brevledes, men får aldrig lov att blomma ut. 

Kanske hade Werther föredragit Tinder?

Inget är så stabilt som förändring, heter det. Söderberg skildrar en kärlek som är konsekvent endast i sin nyckfullhet. Redan i förordet läser jag att Maria von Platen, inspirationen till bokens Lydia, som Hjalmar Söderberg hade en utomäktenskaplig relation med i många år, brände alla brev efter att affären tagit slut. 

Jag börjar misstänka att det var något naivt av mig att sätta kärleksbrevet på piedestal. Möjligen är det en för schabloniserad och skönmålad bild av kärleken jag föreställt mig. 

Som upphovsman till låten ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” håller åtminstone den hopplöse romantikern Håkan Hellström med mig, tänker jag. Men det är i låten ”Man måste dö några gånger innan man kan leva” som Håkan sjunger om Den unge Werthers lidanden (1774). I Goethes klassiska brevroman blir den unge Werther dödligt kär i Lotte. Men när Lotte väljer en annan man svarar Werther med att ta sitt liv. Boken om den kärlekskranke Werther blev startskottet för romantikens storhetstid inom litteraturen. I Tyskland fick genren namnet ”Sturm und drang”. Boken sägs ha gett upphov till en trend av unga, tyska män som följde i Werthers fotspår genom att ta sitt liv i kärlekens namn. 

Kanske hade Werther föredragit Tinder? Troligen hade han uppskattat det större utbudet och en något mindre allvarlig inställning till kärlek. Tinder verkar snarare återspegla en modern syn på kärlek med betoning på lek. Höger eller vänster. Många använder appen mer som ett tidsfördriv än för att hitta ”the one”. Och om kärlek bara är en lek, vad finns det då för anledning att spela med livet som insats? 

I Den allvarsamma leken skriver Hjalmar Söderberg om kärleksobjektet Lydia att ”Hon är evig som naturen”. Jag börjar inse att detsamma gäller kärleken. Oavsett århundrade, oavsett kommunikationsmedel, så kommer kärlekens natur alltid att vara densamma: nyckfull. Lekfull, men på blodigt allvar. 

PS. Åtta timmar senare har hon sett meddelandet, men fortfarande inget svar. Kanske är hon och köper frimärke.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Matilda Ernkrans: ”Det är inte så att allt kommer att bli som vanligt”

Fredag den 29 maj kom beslutet att Folkhälsomyndighetens