Bokrecension: Sveriges moderna historia

- in Böcker, Recension

Idéhistorikern Svante Nordins senaste facklitterära bok, Sveriges Moderna Historia (2019), målar med bred pensel. År 1809 träder Sverige ur den mörka, förmoderna tavlan och in i en grann modernitet – färglagd av ideologier vi känner igen. Men den breda penseln ger inte rum för det oändliga spektrum som är verkligheten, menar Viktor Wallén, politisk krönikör på Lundagård och masterstudent i historia. 

Professor Nordin (f. 1946) är en mästerlig pedagog. Hans ordförråd är nästintill gränslöst, hans behärskning av det svenska språket oklanderlig. Balansgången på eggen vilken delar akademisk och skönlitterär stil gör han med lätthet. Det gör hans teori om ”De fem svenska moderniseringsprojekten” lätt att köpa. En modell vars vackra litterära paketering döljer problem som den historievetenskapliga inriktningen politisk historia tampats med i decennier.

”De fem moderniseringsprojekten” vilka ledde till det moderna Sverige är, enligt Nordin, i kronologisk ordning: Den konstitutionella ämbetsmannastaten (1809–1865); Tvåkammarriksdagen (1865–1905); Demokratins genombrott (1905–1932); Folkhemmet (1932–1976); och, det projekt som fortfarande pågår, Globalisering och mångkulturalism (1976- ). Vart och ett av de fem projekten har som Nordin säger ”nära samband med skiftande uppfattningar om vad som är det svenska”. De har sina inre slitningar mellan beslutsfattarna och makthavarna – vars korta biografier i den flytande texten ger ett otillfredsställande smakprov av vilka de var – men leder i slutändan till den syntes Nordin ger i slutet av boken: ”Tack vare sin skonsamma historia har svenskarna förblivit ett folk utan hatkänslor eller hämndbegär, godmodigt, rättskaffens, vänligt och medlidsamt.”

Onekligen en beskrivning som träffar rakt i folkhemssjälen, men lika onyanserad som vägen dit.

Den politiska historia Nordin skriver har en tendens att anta en person- och nationsinriktad framställning, vilket Sveriges Moderna Historia har. Speciellt när de långa linjernas historia ska skrivas – diakron historieskrivning som det kallas – är det oftast de stora personernas agerande och reagerande som hamnar i centrum. Eftersom beslutsfattarna i riksdagens korridorer nästan uteslutande varit män fram till 1940-talet (och även därefter) kan de kvinnor som nämns i boken räknas på fingrarna; endast Mona Sahlin får en mindre biografi i hela boken.

Att resten av Sveriges perifera befolkning passivt skulle tackat och tagit emot den politik beslutsfattarna bestämde är felaktigt. Folket är minst lika levande som beslutsfattarna – inte endast siffror till valballotten.

Hur skulle Nordins bok kunnat skrivas om för att också inkludera folket? I historieforskningen finns en potentiell lösning i det nyligen födda ämnet kunskapshistoria. Forskning om hur kunskap producerats, förmedlats, medierats och cirkulerats. Nordin sniffar på detta då han, speciellt under Palmeregeringen, belyser beslutens påverkan på valresultaten. Men det hade kunnat utvecklas: genom att belysa hur folkliga dagstidningar diskuterat, hur kvinnoorganisationer ställt sig till och hur aktörer i lokalsamhället reagerat på besluten hade den politiska medvetenheten bland resten av den svenska befolkningen kunnat hämtas upp. Den moderna historien om Sverige kan inte skrivas utan dess medborgare.

För att ta till sig Nordins bok och teori behövs inte en god baskunskap om historia. Boken är snarare en god introduktion till det moderna politiska Sverige. Men tro inte att den tavla han målar är en korrekt representation av hur det verkligen var. Den är fin, färggrann, men färglös jämfört med verkligheten.

 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du