Grund för granskning

- in Lundagård 100 år
@Lundagård

Denna text publicerades i Lundagårds 100-årsbilaga.

Den maktutövning som under 1990-talet förflyttats från stat till universitet gick inte Lundagård obemärkt förbi. Så blev Lundagård, med PM Nilsson i spetsen, en granskande tidning.

Varubranscher har sedan länge rutiner för att säkra och kontrollera kvalitet. Livsmedels- och läkemedelsproduktion underställs hårda lagar och statliga verk. Elektronikprylar får inte släppas ut på marknaden innan de är certifierade, möbeltextilier brandsäkras, eventuella gifter i leksaker mäts och stoppas. Därtill kommer konsumentskyddslagstiftning och tillhörande myndigheter. Man får helt enkelt inte göra vad man vill och sälja vad man vill, då staten litar inte till att enbart fri konkurrens ska säkra kvalitet och rensa ut charlataner.

Att kontrollera kvaliteten i sofistikerade tjänstebranscher är svårare. Det finns certifieringsrutiner och några av dem har kommit mycket långt, till exempel i flygbranschen. Men de har överlag inte samma säkrande regleringskraft. I stället litar marknaden ofta på att yrkesskråna själva tar ansvar för kvalitet, till exempel via organisationer som Advokatsamfundet och Läkarförbundet som har uttalade regler för medlemmarna och risk för uteslutning.

Kvaliteten i högre utbildning är utstuderat svårt att mäta, kontrollera och säkra, det visar inte minst det svenska exemplet.

Bildtregeringen 1991-1994 hade ett tydligt ideologiskt centrum kring statsministern själv, men ett nästan lika tydligt kring utbildningsministern Per Unckel (M). I efterhand har det tidiga 1990-talet kommit att förknippas med avreglering av telekom, flyg, skola och energi men Unckels avreglering av universitet och högskolor var en av de stora liberala revolutionerna. Han avskaffade den statliga styrningen av budget och kursutbud, skickade ner makten till rektor och fakultet som fick utforma utbildningarna som de ville och fick betalt per antagen student och per producerad poäng.

Denna långtgående decentralisering var det viktigaste skälet till att min redaktion (1992-1993) gjorde om Lundagård till en granskande nyhetstidning med fokus på lokal maktutövning hos rektor, dekanus och prefekt, vilket de var ovana vid.

Unckel ville från början ha med ett tredje ben i anslagssystemet, att fakulteterna också skulle få betalt för uppnådd kvalitet. Han lånade in Standfordprofessorn och den blivande universitetskanslern Stig Hagström för att reda ut hur man kan mäta kvalitet i högre utbildning. Hagström utredde och kom fram till att det är svårt. Trots varningar om att fakulteterna skulle prioritera volym framför kvalitet sjösatte Unckel sin reform utan det tredje benet. Han hoppades att studenterna själva skulle lösa problemet genom att välja bra utbildningar.

Sedan dess har ministrar för högre utbildning återkommit till Stig Hagströms fråga och då och då gjort försök med budgetsystem som mäter kvalitet men det har hela tiden misslyckats, bland annat på grund av eftersläpning. Dåliga utbildningar kan pågå i åratal.

I stället är det fortfarande marknadskrafterna, det vill säga studenternas val, som ska garantera kvalitet.

Det allmänna omdömet är att farhågorna från 1990-talet delvis har besannats och att fakulteter helt utan vinstsyfte ibland beter sig som skojare på friskolemarknaden. Att kvaliteten har sjunkit inom högre utbildning beror inte bara på dålig gymnasieskola och en mycket stor expansion utan på ett konkret anslagssystem som påtagligt gynnar volymtänk och sänkta krav. Det bör man fortfarande fundera igenom.

Man bör också fundera igenom varför högre utbildning i Sverige litar mer på marknadsmekanismer än vad bilbranchen gör. Att köpa en ny bil är en stor investering, att skaffa sig en högre utbildning är en mångdubbelt större. Ändå är kontrollen över produkten bil större än över produkten matematikutbildning. En av de mer uppfriskande händelserna på senare tid är därför när den amerikanska matematikstudenten Connie Dickinson stämde Mälardalens högskola för avtalsbrott på grund av undermålig kvalitet i utbildningen ”Analytic Finance”. Som utländsk student betalade hon utbildningen själv, 55 000 kronor per termin, och hade rätt att få vad hon betalade för. Hon vann i Högsta domstolen 2018. Svenska studenter har inte samma skydd. Kanske kommer internationaliseringen och internationella normer att som i så många andra branscher även säkra kvaliteten i svensk högre utbildning.

PM Nilsson 

redaktör 1992-1993

Illustration: Aydin Ramezani.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Matilda Ernkrans: ”Det är inte så att allt kommer att bli som vanligt”

Fredag den 29 maj kom beslutet att Folkhälsomyndighetens