Konsthögskolan går live – årsutställningen 2020

- in Kultur, Recension

Den akut digitala eran har kommit. Hur blir en konstutställning på nätet? Vad blir av ekvationen konst + hemmasittande? Lundagård har ”gått på” Konsthögskolans årsutställning.

Att gå på konstutställning från soffan är minst sagt märkligt, på skärmen visas Zoom-programmets meddelanderuta: väntar på att sändningen ska börja. Sedan klipps ett kvinnoansikte in, mitt i ett tal.

Kvinnan är Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria samt rektor på Konsthögskolan i Malmö. Hon avbryter sig plötsligt, säger att hon har satt igång för tidigt, och börjar om med invigningstalet. Det är på engelska, korrekt men ändå hjärtligt. En oväntat sårbar effekt framträder av att se det så nära på min datorskärm. Gertrud Sandqvist säger själv att hon inte ens vet om någon kollar. Jag är tyst åskådare. Osynlig, medan Sandqvist sitter ensam i ett rum och tycks tala direkt till mig. Hon håller ett kärnfullt tal, med utrymme för små utläggningar, om corona: ”the word ’local’ has gained a new meaning”. Det blir typiskt akademiskt men förvånansvärt innerligt.

Därefter börjar själva utställningen, en livestream från Röda rummet på Inter Arts Center på Bergsgatan i Malmö. Att det är ”Live på Facebook” ger en både avig och spännande känsla, väggen mellan tittare och utövare upplevs som tunn, trots skärm.

Ivan Nylander är först ut. Han äntrar scenen i kostym och påbörjar en tyst symfoni, genom att nynna och mima cellospelande iscensätter han den levande musiken utan faktisk musik. Det är till en början löjligt, men inlevelsen biter tag i tittaren på ett behagligt sätt.

Sedan följer åtta kortfilmer under beteckningen ”00:00:52:00”, där filmerna är just 52 sekunder långa. Deltagande konstnärer är Sofie Amalie Andersen, Maia Torp Neergaard, Emil Sandström, Amin Zouiten, Dag Kewenter, Filip Vest, Christian Stender, Øystein Sølberg.

  1. En vägg upplyst av en ruta ljus, inom rutan skärs röd och vit färg av diagonalt. Skuggan av vajande grenverk spelar över den.
  2. En kyrkogård på natten med oräknelig mängd tända ljus som blinkar, vad som verkar vara en drönarkamera sveper igenom och upp.
  3. Asfalt med skuggor och runda prickar av sol genom grenverk (ett tacksamt motiv). Fridfullt.
  4. En sorts metallisk persienn, helt vit, som hypnotiskt öppnas och stängs. Text skymtar igenom. Ljuset släcks och genom mörkret syns trådliknande former glöda. Mycket suggestiv.
  5. Hav och anskrämlig musik, akut effekt. Sedan övergång till en skidort med snö som liknar vågor.
  6. En bilfärd över en lång bro, med musik. Därefter en stor, elektronisk annonstavla som skiftar igenom sina reklambilder.
  7. En vlogg vid havet, någon form av metamedveten anti-vlogg. En reaktion bestående av en icke-reaktion.

Mitt i filmen vaknar chatten till liv. Någon kallad ”larlips” skriver ”hallå”.

  1. Bakifrån ett duschdraperi berättas en rolig historia genom strilande vatten, knappt uppfattningsbar, men med roligt illusionsbrytande slut.

Kortfilmerna är nu slut och musik spelas mot en svart skärm. ”Larlips” skriver på nytt: ”is this virtual reality or real reality”. Vad jag först tog som en klumpig konsttittare är uppenbart en del av utställningen, vilket lite fråntar överraskningseffekten. Mer hade kunnat göras av chattmöjligheterna.

Så byts sändningen till två personer på en scen. Det är verket ”Death Presence” av Afterparty Angel som utgörs av Elísabet Birta Sveinsdóttir och Heimir Gestur Valdimarsson. På hemsidan presenteras det som ”A hybrid product of thoughts, art and music made during and influenced by this strange pandemic time. The work reflects on eroticism, dreams and desires, optimism and cynicism.”

Gestur Valdimarsson står till vänster med en basgitarr om halsen och en synt framför sig. Till höger står Elísabet Birta Sveinsdóttir vid ett mikrofonstativ, på ryggen har hon fäst två enorma änglavingar som lyser vita mot den svarta scenduken. Även denna gång verkar konstverket ha börjat för tidigt, de går ifrån scenen och börjar om på nytt. Låten som spelas är, förutom en ekande ljudeffekt, ganska konventionell soft rock. Elísabet Birta Sveinsdóttir gör dock framträdandet mer eteriskt, med svävande rörelser, upprepade och utdragna ord som betonar att verket drivs konceptuellt snarare än musikaliskt. Halvvägs igenom släcks taklampan och ett neonljus får vingarna att lysa blå. Det ser nästan ut som om de får eget liv.

Musikaliskt görs verket fylligare, men inte mycket mer sker med framförande, dansen och sången förblir densamma. Att detta skulle innehålla djupare eller mer tankeväckande effekter än en vanlig musikspelning blir svårt att motivera. Det är tyvärr lite för tunt för sin speltid. Efter ungefär fem minuter är det slut, och skärmen byts till utställningens logga.

Kontenta: Det var ett förvånansvärt effektfullt sätt att ta in konst, men avslutet blir abrupt. Att smälta intrycken görs svårare av att det fysiska rummet saknas. Förflyttning liksom omgivning är trots allt en viktig del av konstupplevelsen. Lätt att ta in, svårare att stanna kvar. Rekommenderas däremot starkt att gå in på hemsidan https://annualexhibition2020.com/, där alla programmens konstnärer finns representerade med verk. Chans att uppleva på egen tid och kanske egenvald, förhöjande plats

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Folkhälsan är mer än bara statistik

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs