En vår av vila

- in Ledare

Kan coronapandemin få generation cv att låta sig själva slappa på soffan ett tag?

Det börjar som en kittlande tanke, men landar i ett noga övervägt beslut: att sova i ett år.

I Ett år av vila och avkoppling (2019) bestämmer sig huvudkaraktären för ta paus från sitt prestigefyllda nio-till-fem-jobb, och i stället knapra sömnpiller som huvudsaklig sysselsättning. Handlingen speglar en tristess som bara kan gestaltas genom samtidsmänniskan, och hennes plats i en värld där allt annat än ständig rörelse är ett personligt misslyckande. Därtill aktualiserar boken något som skulle komma att bli mångas vardag bara månader senare: social distansering, och minimal kontakt med världen utanför sovrumsfönstret.

Pre-corona: I tider av prestationskrav och karriärhets tänjer generation cv på sina egna smärtgränser genom att jobba tills de stupar. Stressnivån har sällan varit högre än under 2010-talets slut, visar statistik från Folkhälsomyndigheten. Studenter är en särskilt drabbad grupp. Majoriteten uppger att de känner stress över sina studier (Studentbarometern, 2017). Varifrån effektivitetsfebern härstammar kan vi bara spekulera i, men när framgångens ansikte Elon Musk uppger att han bara kissar i tre sekunder (tid är pengar!) kan man anta att det ligger i tiden.

När tid och rum nu flyter samman och förvandlas till en enda stor kosmisk massa (läs: när våra sovrum blir vår arbetsplats) ställs både disciplin och produktivitet på sin spets. Att jobba effektivt på distans är en vetenskap värd egna högskolepoäng. Likväl är återhämtning en konst få behärskar.

Av samma anledning kan stressen nu kännas mer påtaglig än någonsin. Vad ska vi göra med alla vakna timmar, som vi nu inte lägger på att producera, prestera, konsumera och socialisera oss med varandra? Jag har ett förslag: utnyttja det kanske enda tillfället i historien då det är en samhällsinsats att stanna hemma och slappa.

I nöden prövas vännen, sägs det. I coronapandemin prövas måhända arbetsmoralen, men förhoppningsvis även inställningen till vår egen fysiska och psykiska förmåga. När sommaren nu står framför dörren hoppas jag att vi därför tar tillfälle i akt och vilar på riktigt. Omfamnar det monotona, det repetitiva, livets stillastående och dagen som inte måste fångas. Det finns nämligen två sanningar: dygnets timmar är begränsade, och vi är bara människor. Alldeles oavsett om det råder pandemi eller inte.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du