Studieterminen går mot sitt slut, liksom CSN-utbetalningarna. I stället närmar sig årets verkliga kraftprov: sommarjobbet.
Vilken termin du haft! Jobbigaste hittills kanske. Pluggat flera stycken timmar om dagen har du säkert, och samtidigt ska man underhålla hobbys och relationer och husdjur om man har ett. Själv har jag katt, och därtill ett andpar som hemestrar till min innergård varje vår eftersom jag är en (om jag får skryta) pålitlig leverantör av havregryn och majs. Att agera medlare mellan katten och andparet är hårt jobb. Att utöver detta åliggande förväntas öppna en kursbok ibland är nog för att pressa en tjejstackare till gränsande utbrändhet. Men man kravlar envist på genom vårterminens karga tunnel, ty framme i ljuset hägrar Sommarlovet. Varje maj skänker mig den tanken hopp nog att uthärda både projektarbeten och andrelaterade konflikter.
Vilket är intressant, med tanke på att Sommarlovet är en komplett lögn. En myt. En patetisk nostalgikers fantasi! Varje terminslut golvas jag nämligen av insikten att sommarjobb existerar. Sommaren är i själva verket årets MINST lediga tid. Det spretiga trivselpluggandet avlöses inte av fritt skuttande över soliga ängar, utan av åtta timmars obligatorisk närvaro fem dagar i veckan medan solen hånfullt stiger upp och går ner utanför fönstret. Och dessutom kvarstår ju situationen med katten och änderna. Jag vet inte exakt vem som bär skulden, men någonstans har jag ju uppenbarligen blivit grundlurad.
Det här att bli vuxen är en knivig övergång. Livet var komplicerat nog innan personlig ekonomi introducerades som faktor. Att behöva utföra arbete i indirekt utbyte mot oumbärliga förnödenheter som nudlar, husrum och levonorgestrel är en betingelse jag ännu inte fullt ut accepterat. Fast, vad har man för val. Sugarbabe-alternativet känns liksom oansvarigt och lite ofräscht såhär i coronatider. Vissa investerar strategiskt i flygbolagsaktier, men då hade jag behövt logga in på min banksida och kanske råka skymta mitt saldo och det vill jag ju då rakt inte utsätta mig för.
Så man gör vad man måste, utan knot. Okej, lite knot kanske jag har gjort mig skyldig till här. Men överlag rätt återhållsamt med knotande. Åtminstone med tanke på vilken ansträngning det faktiskt innebär att år på år ställas inför en helt ny uppsättning arbetsuppgifter, som man lyckas få pli på precis lagom till vikariatets slut.
Sommaren är en lång och utmanande tunnel. Men man kravlar på, ty framme i ljuset hägrar Höstterminen, med myspysigt fikaplugg och egenvalda arbetstider. Vilken lättnad!
PS. Om min arbetsgivare mot förmodan läser detta, vill jag tillägga att jag är tacksam och optimistisk inför detta års vikariat och tar tillbaka allt som föregår denna mening.
