En angelägen ickefråga

- in Reportage

Trots visioner om mångfald är Lunds universitet bland de sämsta svenska lärosätena vad gäller breddad rekrytering.


Lundagård har pratat med Rowaida Saley, Inas Hamdan och Isabella Mansour. Läs om deras erfarenheter av rasism inom studentlivet, och en akademi där social och etnisk representation hamnat i skymundan.

Det är fortfarande sommar när jag träffar Rowaida Saley och hennes pojkvän Simon Ersbo på ett kafé i centrala Lund. Vi beställer varsin kaffe och sätter oss vid ett av borden på innergården. Med sig har Rowaida Saley en svart anteckningsbok, som hon kommer att bläddra flitigt i under vår intervju. På de vita sidorna har hon stolpat upp exempel hon vill berätta om för mig, exempel på när hon utsatts för rasism under sin tid som student på Lunds Tekniska Högskola (LTH).

Rowaida Saley inledde sina studier vid Lunds universitet år 2014. I dag läser hon maskinteknik men har tidigare studerat kemiteknik och en termin på sjuksköterskeprogrammet. Hennes föräldrar kommer från Sydostasien och Rowaida Saley har under sin uppväxt praktiserat den muslimska tron, där hon tills för två år sedan burit slöja. Sommaren 2018 börjar Rowaida Saley ta av slöjan allt oftare, efter en tids tvivel kring varför hon bar den. Något hon beskriver som en identitetskris. 

– Jag visste inte riktigt varför jag hade den på mig, om jag var religiös nog.   

En dag, i början av höstterminen 2018, bestämmer hon sig för att ta av slöjan helt. Ett beslut som kommer att göra stor skillnad för hur hon blir bemött av sin omgivning, inte minst i universitetets lokaler och bland sina medstudenter. Folk blir trevligare. Hon känner sig sedd, men samtidigt ledsen. Som om hon givit vika för samhällets påtryckningar. 

Rowaida Saley bläddrar i anteckningsboken. Hon berättar om gången då hon och hennes bröder blir stoppade av en anställd vid ingången till IKDC som undrar vad de gör där. När Rowaida Saley förklarar att de ska titta på pojkvännen Simons exjobbspresentation möts hon av en misstänksam blick, och får höra att de haft problem med stölder.

– Jag sa ”men det här är mina syskon och de ska komma på den här exjobbspresentationen” och så svarade personen ”okej, de är dina syskon? då är de ditt ansvar”.

Rowaida Saley benämner det som vardagsrasism, vilket är ett begrepp inom rasismforskningen som åsyftar de sociala praktiker som är mer indirekt rasistiska, och därför svårare att slå hål på. Som den gången hon blir tagen åt sidan av en kille i hennes årskurs, vars mobil blivit stulen, och får frågor om var hennes bröder hållit hus. Eller som gången hon blir tillfrågad om hur hon ser på tjejer med korta kjolar, och hur hon i egenskap av muslim ställer sig till islamistisk terrorism. Hon berättar om utfrysningen hon upplevt när hon i studentsammanhang förklarat att hon inte dricker alkohol, som ersattes av förståelse efter att hon tagit av slöjan.

Ju mindre vanligt, desto mindre förståelse.

Men den vanligast förekommande rasismen, och den som har ett tydligt före och efter Rowaida Saley tog av sig slöjan, består av något mer övergripande.

– Det är ifrågasättandet, att jag ständigt behövde förklara mig. Jag har haft grupparbeten där folk inte förväntat sig att jag ska bidra med någonting. De har inte lyssnat på mig, inte tittat på mig när de pratat.

– Nu bemöter folk mig mycket trevligare generellt. De är mer positiva och lyssnar på mig mycket mer. Sen kanske jag sexualiseras mer nu, det är fler nu som antar att jag är ute efter vita män. Det har funnits de som frågat mig om jag förväntar mig att Simon ska betala för mig, säger Rowaida Saley.

När jag frågar Rowaida Saley om hon upplever att det förekommer rasism på LTH räknar hon upp flera exempel på andra rasifierade hon har pratat med som förklarat att de inte känt sig hemma vid universitetet. Vissa av dem misstänker hon har avslutat sina studier av samma anledning.

Rowaida Saley upplever att folk behandlar henne annorlunda sedan hon tog av sig sin slöja. Foto: Saber Malmgren

– När man pratar om inkludering pratar man nästan bara om att inkludera kvinnor, man får inte prata om rasism för då är det bara ”men vadå, det finns inte”. Folk tänker att det inte är relevant.

Rowaida Saley berättar att hon som framtida ingenjör vill vara en förebild för unga muslimska tjejer, något hon själv saknat under sin uppväxt och studietid. Under sina två år som student vid sektionen för maskinteknik har Rowaida Saley inte sett en enda beslöjad student, och som student i kemiteknik upplevde hon att de som bar slöja blev utfrysta. Det har påverkat hennes upplevelse av att studera vid LTH.

– Jag trivdes inte. Jag gillade kurserna på LTH men upplevde inte att jag passade in, därför testade jag sjuksköterskeprogrammet, där upplevde jag att folk var mer inkluderande eftersom det fanns fler med slöja.

– Ju mindre vanligt, desto mindre förståelse, tillägger hon.

Isabella Mansour är läser en fil. kand i statsvetenskap vid Lunds universitet. Hennes pappa är från Palestina och mamma från Kuba, men själv är hon född och uppvuxen i Sverige. Vi stämmer träff över Zoom i slutet av juli, då hon befinner sig i Göteborg över sommaren.

– När jag var yngre kände jag mycket internaliserat självhat, men när jag blivit äldre har det utvecklats till en kärlek. Jag har varit i väldigt många vita rum, jag gick på skolor där majoriteten inte hade invandrarbakgrund. Det har format mig eftersom det alltid funnits ett motstånd.

– Så fort man lär sig prata och förstå så får man lära sig av sina invandrarföräldrar att vi behöver jobba dubbelt så hårt för att komma hälften så långt, fortsätter hon.

Isabella Mansour tycker att Lunds studentliv är väldigt homogent. Foto: Tomas Castro

Isabella Mansour beskriver en tudelad relation till Lunds universitet och studentliv. Hon känner sig hemmastadd i det akademiska livet men också ensam i de vita rummen, ett begrepp hon återkommer till för att beskriva miljöer där majoriteten är vita.

– Problemet är att det är extremt homogent. De få av oss som har invandrarbakgrund har varit i väldigt många vita rum tidigare. Vi har något man skulle kunna kalla ”kolonial ångest”, alltså delen av oss som vill anpassa oss för att passa in för att vi har behövt göra det i våra liv. Vi vill vara den perfekt integrerade andra eller tredje generationens invandrare, säger Isabella Mansour.

Hon tror att universitetet behöver bli bättre på att marknadsföra sig i invandrartäta områden.

– Ett stort problem från början är att många av oss med invandrarbakgrund inte får samma uppmuntran till att universitetsutbilda oss. Det känns som att universitetet marknadsför sig till en viss typ av människor, säger hon.

Vi vill vara den perfekt integrerade andra eller tredje generationens invandrare.


När Isabella Mansour gick i gymnasiet fanns förhoppningen om att miljön på universitetet skulle vara annorlunda, mer tillåtande. Men trots akademin som plats för kunskap och studentlivets omtalade progressivitet upplever Isabella Mansour att det förekommer rasism. Om än förklädd i studentikosa traditioner.

– Jag har varit på fester där folk klätt ut sig till Pocahontas, haft på gränsen till black face, burit rishattar. Folk har suttit på kameler, haft på sig fez. Du kan öppna upp en sångbok i Lund och hitta saker som absolut inte är okej.

Isabella  Mansour berättar om en händelse hon minns särskilt. Bara veckor in på sin utbildning säger en klasskamrat att hon borde vara tacksam över att få bo i Sverige, trots att hon bott här hela sitt liv. Hon reagerade mot uttalandet och möttes av skuldkänslor hos klasskamraten. Något hon är van vid.

– Det är absolut bra att folk mår dåligt över vad de har gjort eller sagt, men det känns som att det är mycket för att de vill fixa sin egen image. Det handlar kanske inte om att förändra något strukturellt.

Inas Hamdan sitter på ett kafé inne i Triangeln i Malmö, ett stenkast från Sydsvenskans redaktion där hon är anställd sedan årsskiftet som krönikör och Malmöreporter. Utöver det läser hon på PPE-programmet i Lund och har tidigare varit utbildningspolitisk krönikör på Lundagård. Hon beskriver sig själv som oberoende liberal, och skriver ofta om sina erfarenheter av att ha växt upp i Malmös förort som invandrare från Mellanöstern.

– Jag ser två olika sorters rasism i Sverige. Den första är en högerpopulistisk extremism som ofta har stöd av konspirationsteorier, som idén om vit överlägsenhet. Den andra formen av rasism, vilken är tydligast vid universitetet, består av vita som tror att det finns en dygd i att hata sig själva. Individer som pratar om vithetsprivilegium till exempel, när det är mycket mer komplext än så.

Hur menar du?

– Det handlar mer om ett majoritetsprivilegium, om hur länge du har varit i landet, hur bra du kan språket, hur bra kontakter du har. Det är sällan det bara handlar om att du är vit och därför har det lättare.

När jag ber Inas Hamdan beskriva hennes upplever av rasism får jag inga exempel på rasistiska kommentarer eller glåpord, även om hon säger att det är något hon ofta utstår på internet. Den rasism hon upplever som vanligast tror hon saknar onda avsikter.

– Ofta hör jag att jag ska offerstämplas bara för att jag är rasifierad. Genom att förminska rasifierade, som egentligen kommer från en plats av att vilja hjälpa oss, blir det som att man inte behandlar rasifierade som individer utan som ett kollektiv, och det tycker jag är rasistiskt i sig. Speciellt eftersom det sällan är effektivt.

Inas Hamdan tror att den vanligaste rasismen saknar onda avsikter. Foto: Saber Malmgren

Inas Hamdan menar att denna typ av påtvingad offermentalitet är extra tydlig inom akademin.

– Det finns en hypermedvetenhet om den elitistiska mentaliteten som finns inom akademin. Man blir väldigt orolig för rasism vilket resulterar i någon slags motsatt rasism där man blir väldigt försiktig och obekväm i stället.

Hon upplever den akademiska miljön som homogen, men drar en tydlig gräns för var problematiken ligger.

– Medan vetenskap alltid borde stå i centrum för universitetet, behövs personer av olika bakgrunder för att ställa rätt frågor. Det som irriterar mig är att det är intellektuellt homogent, eller “upplevelsehomogent”, inte etniskt eller könsmässigt.

Vad innebär det?

– Ofta när man pratar om mångfald så handlar det om hudfärg och kön, det som går att fånga i bild. Det handlar om att visa i broschyrer att man har en person i slöja och en person i rullstol, men man bryr sig inte om dessa personers upplevelser, säger hon, och förtydligar:

– En vit man som växt upp i förorten kan ha upplevt alla former av förtryck och vara väldigt kunnig om det. En rasifierad kvinna från överklassen som inte haft dessa upplevelser borde inte prioriteras över honom.

Vad gör LU för att främja mångfalden?

Möjligheten för alla, oavsett bakgrund, att studera vid universitet har länge setts som en demokratifråga, varför det sedan början av 1990-talet ingår i högskoleförordningen. Då fattades beslut om att alla högre lärosäten i Sverige aktivt ska jobba för en så kallad breddad rekrytering. I praktiken innebär det att få fler från underrepresenterade grupper utifrån parametrar som kön, etnisk bakgrund, och föräldrars utbildningsnivå att söka sig till högre studier.

Tobias Hübinette arbetar som lärare vid Karlstad universitet och forskar om minoriteter. Han ser brister i den etniska mångfalden bland svenska lärosäten, inte minst Lunds universitet.

– På papperet ser det bra ut när det gäller studenter med utländsk bakgrund. Men vissa stora grupper, i huvudsak unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund, lyser med sin frånvaro på högskolan.

Jämfört med andra svenska lärosäten har Lunds universitet en relativt homogen studentpopulation, framförallt sett till den låga andel studenter vars föräldrar saknar högre utbildning, men även vad gäller etnisk bakgrund. Enligt statistik från UKÄ var 9 procent av LU:s novischer utrikesfödda läsåret 2016/17, och 8 procent födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar. Bland de utrikesfödda vid samtliga svenska lärosäten hade 37 procent bakgrund inom Europa och 44 procent bakgrund i Asien. Inresande studenter ingår inte i statistiken.

Tobias Hübinette förklarar sambandet mellan en homogen studiemiljö, och upplevelser av att inte höra hemma som minoritet inom akademin.

– Studenter med utomeuropeisk bakgrund är i rejäl minoritet, främst på de äldre universiteten och framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap. Många av dem upplever att de inte alltid räknas eller finns representerade i själva utbildningen, inte minst upplever de att lärarna inte avspeglar dem. Väldigt få universitetslärare inom humaniora och samhällsvetenskap har utomeuropeisk bakgrund i Sverige.

Ella Sjöbeck är vice ordförande för Lunds universitets studentkårer (Lus), och menar att breddad rekrytering är en angelägen fråga hos såväl universitetet som bland kårerna, men att det finns en gemensam uppfattning bland kårerna om att universitets satsningar för breddad rekrytering inte genererat tillräckliga resultat. Ett problem, menar Ella Sjöbeck, ligger i hur Lunds universitet marknadsfört sig.

– Om man marknadsför sig som ett anrikt och traditionellt universitet kanske man i högre utsträckning lockar studenter som är barn till högutbildade föräldrar, som har vuxit upp med den typen av retorik, än studenter från studieovana miljöer.

Hon menar att kårerna ställer sig tveksamma till huruvida Lunds universitet verkligen vill vara i framkant vad gäller breddad rekrytering.

– Om man tittar på hur länge LU har jobbat för att bli bättre på breddad rekrytering utan att lyckas så kan man ställa frågan om det faktiskt är något Lunds universitet vill bli bättre på. Varför finns det fortfarande en bild av att LU är ett relativt elitiskt lärosäte, och vill man att det ska vara så?

Varför finns det fortfarande en bild av att LU är ett relativt elitiskt lärosäte, och vill man att det ska vara så?

Bo-Anders Jönsson är vicerektor vid Lunds universitet och kommer under våren att vara ordförande i bedömargruppen för en nationell utvärdering av svenska lärosätens arbete för breddad rekrytering. Han tycker att Lunds universitet står sig dåligt i förhållande till andra lärosäten, trots att det ingår som en del i universitets strategiska plan.

– Det står i högskoleförordningen att vi ska främja den breddade rekryteringen, det görs olika insatser men vi har ingen strategi för hur vi ska jobba för detta och vi har inte satt upp några mål. Det finns inga riktiga incitament för att jobba för breddad rekrytering, bland annat eftersom vi fyller våra kurser.

När jag frågar om han tror att Lunds universitet vill uppfattas som ett elitistiskt lärosäte svarar han först att det råder delade meningar kring den saken, men ändrar sig sedan.

– Jag vill inte säga att LU är elitiskt. Det kan mycket väl vara så att vi har traditionella texter när vi marknadsför oss. De behöver bli mer attraktiva. Men jag är inte övertygad om att det ensamt skulle bredda rekryteringen.

– Vi vill vara ett universitet som jobbar för mångfald. Men ska vi klara av att få en större mångfald så kan vi inte bara förlita oss på betyg, utan måste arbeta fram alternativa ingångar till universitet och genom samarbeten med aktörer utanför, säger Bo-Anders Jönsson.

Han exemplifierar med UJIKen, den nätbaserade juridikkursen där de 20 med bäst resultat erbjuds en plats på juristprogrammet. UJIKen var en insats från juridiska fakulteten i syfte att bredda rekryteringen av marginaliserade grupper. Enligt en undersökning utförd av Juridiska fakulteten har kursen resulterat i att antal studenter med utländsk bakgrund ökat. Samma undersökning visar att studenter som kommit in via UJIKen i högre grad fullföljer sina studier. 

Det förväntas att man ska göra detta utanför sitt vanliga jobb.

År 2015 lät universitetet sjösätta ett projektarbete för breddad rekrytering och deltagande, med syfte att ta fram en handlingsplan för hur man skulle attrahera studenter från underrepresenterade grupper att söka sig till högre studier, få dessa att fullfölja sin utbildning och känna sig inkluderade under studietidens gång. Leif Bryngfors utsågs till projektledare. Han tror att den akademiska miljön kan uppfattas exkluderande för redan underrepresenterade grupper.
– Det finns flera som berättar att man inte känner sig hemma på universitetet för att man inte känner igen miljön, då finns risk att man hoppar av.

Leif Bryngfors betonar att fakulteterna länge gjort egna insatser för att bredda rekryteringen och deltagandet, men att det saknats en universitetsövergripande strategi. Tillsammans med kollegan Gunilla Carlekrantz tog han därför fram en handlingsplan som de presenterade för universitets utbildningsnämnd, men som valde att endast tillsätta begränsade finansiella medel för att fullfölja delar av handlingsplanen. Enligt Leif Bryngfors resulterade det i att det mesta av arbetet rann ut i sanden.

I en rapport från utbildningsnämnden påpekas att många insatser för breddad rekrytering är personanknutna och ”utförs av eldsjälar”, där man genom intervjuer kunnat konstatera att det saknats särskilda resurser för arbetet, som därtill inte alltid setts som meriterande.

– Det kostar att satsa på breddad rekrytering eftersom det inte är kopplat till någon form av karriärväg, utan det förväntas att man ska göra detta utanför sitt vanliga jobb. Det bedöms inte som viktigt, säger Leif Bryngfors.

Leif Bryngfors menar att det finns en myt om att studenter från underrepresenterade grupper skulle prestera sämre än andra. Han tror att en bredare representation bland studenter skulle resultera i bättre utbildning för alla. En åsikt han menar delas av universitetsledningen. Även Ella Sjöbeck från Lus menar att en mångfald bland studentpopulationen inte bara är en demokratifråga, utan även en kvalitetsfråga.

– Forskning visar att homogena grupper inte presterar lika bra. Vi gynnas av våra olikheter och drar fördelar av våra olika styrkor och erfarenheter, säger hon. 

FAKTA

År 2018/2019 var 13 procent av Lunds universitets novischer utrikesfödda. 8 procent hade två utrikesfödda föräldrar. Det ligger i linje med universiteten i Uppsala, Umeå och Linköping. Alla ligger efter Malmö universitet, där motsvarande siffror är 19 respektive 11 procent.

Läsåret 2017/2018 hade ca 50 procent av alla Lunds universitets novischer högutbildade föräldrar, alltså minst en föräldrar med minst treårig eftergymnasial utbildning. Bland samtliga 37 svenska lärosäten kom LU på nionde plats rankat efter högst andel studenter med högutbildade föräldrar, efter bland annat Handelshögskolan och Chalmers.

  Statistiken inkluderar inte inresande studenter. Källa: UKÄ och SCB

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Fyra kulturtips för helgen

Har du tillbringat alldeles för mycket tid med