Tack från idévärlden

Akademin tycks ibland befinna sig i ett krig mot resten av samhället. Den sparkar snabbt bakut om forskningens värde ifrågasätts – även den som präglas av tveksam samhällsnytta. Dessutom fattas en hälsosam respekt för vad som gör verksamheten möjlig, menar Lundagårds utbildningspolitiske krönikör, Axel Ekström.

Varför anstränger sig så många för att bli akademiker? En anledning kan vara den relativa ansvarslösheten som akademin tycks ha gentemot resten av samhället. Ifrågasätter man friheten att lära och forska fritt möts man av hätska tillrop.

Kritiken är dock inte utan grund. Man skulle exempelvis kunna undra varför man behöver undersöka samiska bidrag till feminismen, eller hur katter kommunicerar med människor – båda verkliga forskningsprojekt vid Lunds universitet.

Det står förstås varje människa fritt att utsmycka det inre med kunskap om vad än han eller hon önskar. Men man ska aldrig få för sig att det saknar samhällspåverkan när denna kunskap är offentligt finansierat. Bakom pengarna står riktiga människor, skattebetalare av kött och blod. Hur kan man försvara den fria forskningstraditionen, och samtidigt visa förståelse för den hårt arbetande icke-akademikern?

Akademikerlivet är på flera sätt ett lyxliv. Inte nödvändigtvis tack vare lönen, utan för att man får ägna livet åt något som för de flesta aldrig är mer än en hobby. Har vi som akademiker då inte en skyldighet att upprätthålla en värdig relation till det samhälle som möjliggör detta?

Det är en lyx att få ägna sig fullkomligt åt huvudbry. Men vi lurar oss själv om vi intalar oss att det är en uppenbar rättighet för alla. Akademin ska lika lite diktera för samhället med pekpinne, som styras av dess politiska vurmar. Vi kan inte låtsas som att forskare tillhör en egen privat värld. Vad jag vänder mig emot är alltså inte forskningsfriheten, utan arrogansen som ibland präglar akademikers utlåtanden.

Jag känner, likt många andra, att forskningsfriheten är värd att försvara, och vill därför inte ställa mig på den bistra pragmatikerns sida. Däremot måste man vara beredd att se nyanser. Man kan inte fritt forska på valfritt ämne utan att respektera strukturerna som finansierar det. Mycket forskning ter sig utifrån som tämligen märklig, och ingen utomstående låter sig konverteras när ifrågasatt forskning besvaras med att sparka bakut.

Den rätta reaktionen när någon ställer den till synes oanvändbara forskningen mot väggen är inte förargelse. Det är att sakligt bemöta kritiken – och ibland också ta den till sig. Dessutom borde hela akademin lära sig något om tacksamhet. Det är ju tack vare dess kritiker, dessa människor som bekostar forskningen, som akademins verksamhet är möjlig. Det är på deras axlar luftslotten vilar.

Låt akademin kliva ner från piedestalen och ta resten av samhället i hand. Låt den erbjuda resten av samhället ett hjärtligt tack. Tack för att de gör idévärlden möjlig.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Bokrecension: Befria universiteten! av Erik Ringmar

Enligt Erik Ringmar, universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen, har