I år tilldelades Nobelpriset i litteratur den amerikanske poeten Louise Glück. Anna Kristiansson har läst diktsamlingen Vild iris, som talar om livets flyktighet och evighet.
De senaste åren har varit en turbulent tid för Svenska Akademien. Valet av förra årets pristagare, den österrikiske författaren Peter Handke, skapade stor debatt på kultursidorna och två av de externa ledamöterna i Nobelkommittén, som tillsattes efter krisen 2017-2018, hoppade av sina uppdrag.
Men årets Nobelpristagare verkar falla de flesta i smaken. Tidigare i år tilldelades Louise Glück ett annat svenskt litteraturpris: Tranströmerpriset. Ingen verkar särskilt upprörd.
Motiveringen från Svenska Akademien lyder: ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”
Vild iris är Louise Glücks sjunde diktsamling och kom ut 1992. Året därpå tilldelades den Pulitzerpriset i poesi. Det lilla Malmöförlaget Rámus har all anledning att fira. De gav ut diktsamlingen i översättning av författaren Jonas Brun i augusti i år. I Vild iris får vi följa ett jag som arbetar i sin trädgård och vänder sig till ett gudaväsen. Blommorna i diktsamlingen kommer till tals som ett körverk och deras ord spelar en avgörande roll.
Något
träder ovälkommet in i världen
och skapar oreda, oreda –
Så börjar dikten ”Djävulsört” som finns en bit in Vild iris. Först är jag något skeptiskt. Jag vet ingenting om trädgårdsarbete och växter förutom att folk blir besatta av det när de börjar. På samma sätt är Louise Glücks dikter besatta av att berätta för oss exakt vad som händer dem. Läsaren blir tillrättavisad av den kör av blommor som växer fram, till exempel i dikten ”Scilla”.
Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
En kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?
Men den väldigt konkreta trädgården och dess blommor i Vild iris får mig nödvändigtvis inte att tänka på en egen trädgård. Jag tänker på alla de monotona sysslor som hör livet till och hur de allt för ofta utgör ett slagfält. Louise Glücks trädgård är inte bara grönskande lycka, den är även en kamp. Något som gestaltas i ”Trädgården”:
Hon vill sluta.
Han vill fortsätta med det hela
och bli färdig –
Se hur hon rör vid hans kind
för att mäkla fred, hennes fingrar
svala av vårregn;
i det tunna gräset utbrott av lila krokus –
Svenska akademien framhäver de existentiella frågorna i Louise Glücks författarskap. Döden och livets villkor lyfts fram genom hela diktsamlingen. De flesta dikterna i Vild iris har fått namn efter blommor, bortsett från ”Ottesång” och ”Vesper”, där de andliga dimensionerna får ta ännu mer plats. Jaget vänder sig till ett gudaväsen och vi får komma nära en förtvivlad röst som söker efter något. I en av Ottesångerna, efter att jaget har rensat ogräs, sätts sökandet i ett större perspektiv:
faktum är
att jag söker efter hopp, efter ett tecken
på att mitt liv kommer att ändras,
Går det att säga att dikter är vackra utan att det låter som en klyscha? Louise Glücks dikter är motsatsen till klickiga rubriker, ironiska instagramtexter och allt annat som internet verkar utgöra. Hennes dikter gömmer sig inte bakom ett uns av ängslighet, även om jaget tillåts vara ängslig. Har jag missuppfattat något? Försöker författaren förmedla någonting jag inte ser? Är trädgården en metafor för något mycket mer finurligt än själva livet? Jag tror inte det.
Louise Glücks blommor berättar att det inte nödvändigtvis är lycka som är vinsten av att arbeta med dem. Blommorna verkar viska: ”det är inte så enkelt som det ser ut, förstår du inte det? Allt kräver tålamod.”
Jag kommer att tänka på en dikt i den brasilianske ärkebiskopen emeritus Dom Helder Calamaras bok Tusen skäl att leva (1980, svensk översättning 1982).
Jag tycker mer och mer om blommor
De talar till mig samtidigt
om livets flyktighet
och om evigheten.
Det är även så Louise Glück talar till mig, om livets flyktighet men också om dess evighet, som illustreras i diktsamlingens första två rader.
Vid slutet av mitt lidande
fanns en dörr.
