Flykten till friheten

- in Porträttet

År 2011 demonstrerade Ammar Makhzoum för sin frihet på Syriens gator. Ett år senare blev han skjuten i käken, och bestämde sig för att fly landet. I dag är han  student vid Lunds universitet, och drömmer om att bygga en skola för nyanlända.

Jag har precis flyttat in, förklarar Ammar Makhzoum.

Han säger det som om han ursäktar röran, trots att lägenheten är fläckfri och inredningen avskalad. Var sak ligger på sin plats. På soffbordet har han dukat fram kex och choklad på ett fat. Jag tar en bit av chokladen och konstaterar att den knappt innehåller något socker. Det förvånar mig inte. Ammar Makhzoum ger mig ett ordentligt intryck, samtidigt vänligt och varmt.

Ammar Makhzoum är en av nästan sju miljoner människor som flytt från Syrien sedan 2011, enligt uppgifter från UNHCR. I dag är han 29 år gammal, och läser till civilingenjör i väg och vatten vid Lunds universitet. Han är uppväxt i Aleppo med sina tre syskon och föräldrar. När vi träffas har han bott i Sverige i sex år och fem månader, och precis fått svenskt medborgarskap.

Hans leende skvallrar om befrielse. 

Det kunde inte kännas bättre, säger han.

 

Ammar Makhzoum har precis flyttat till en egen lägenhet, efter att ha bott i studentkorriodor i Lund. Foto: Tomas Castro.

 


Mars, 2011. Aleppo, Syrien.

Under den arabiska våren började befolkningen i Syrien att uttrycka missnöje mot regimen. Protesterna bestod bland annat i krav på demokratisering, respekt för mänskliga rättigheter och insatser mot korruption. Framför allt ville man se Bashar al-Assad avgå som president.

En av demonstranterna hette Ammar Makhzoum.

Frihet, vi skrek att vi ville ha frihet. Huriya, på arabiska.

Trots högskoleexamen hade Ammar Makhzoums föräldrar två jobb var, men ekonomin räckte bara till det mest basala. En semester krävde ett år av sparande. Då kunde familjen åka bort i några dagar, till en annan del av landet. Att bevittna hur föräldrarna slet fick Ammar Makhzoum att se frågande på sin framtid i Syrien.

Jag var rädd för att inte få ett bra liv, att inte få en bra inkomst utan i stället behöva jobba tolv timmar om dagen, bara för att tillgodose de grundläggande behoven. Min pappa hade råd med sin första bil när han var 53 år gammal. Jag tänkte: det här går inte. 

Den knappa tillvaron var mer regel än undantag för den syriska befolkningen, vilket blev grogrunden för kravet på förändring. När den arabiska våren kom såg de en möjlighet, och började demonstrera för sina rättigheter.

Men att kritisera staten var förbjudet, även innan kriget bröt ut. Ammar Makhzoum berättar om en vän till sin pappa som uttryckte kritik mot regimen. En dag fördes han bort av polisen.

Min pappa trodde att han var död. 25 år senare kom han ut ur fängelset.

Kort efter att protesterna börjat skalla på Syriens gator valde president Bashar Al-Assad att öppna eld mot sin egen befolkning.  Det kom att bli inledningen på ett pågående inbördeskrig, som hittills kostat över 500 000 människoliv, enligt uppgifter från Syriska människorättsobservatoriet.

Ammar Makhzoum berättar om när han skrev en tenta på högskolan där han läste till ingenjör, och plötsligt hörde en explosion. Det visade sig vara en bomb som slagit ned i en av universitetets byggnader. 82 personer omkom i dådet, som i media kom att refereras till som ”the Aleppo University bombings”.

Vi blev rädda och ville lämna skolan, men då kom kursledaren och sa “alla som lämnar salen nu kommer att bli underkända och ni får ingen omtenta”. Jag tror att han sa så av rädsla för regimen.

Efter bomben fick Ammar Makhzoum svårt att koncentrera sig på sina ingenjörsstudier. Han berättar hur Al-Assad sköt civila på slentrian för att skrämma befolkningen. Att vandra på Aleppos gator var som att gå på ett minfält.

En dag, när Ammar Makhzoum var på väg till en kompis, kände han en smärta i höger axel. Han förstod att han hade blivit skjuten.

Jag började springa och tittade bakåt, då fick jag ett annat skott som träffade underkäken.

Ammar Makhzoum blir tyst. Några tårar rinner längs med hans kinder.

Jag gömde mig i ett hus och ringde mina vänner, det tog lite tid innan de kom och jag fick hjälp, men tillslut fick jag det. Annars vet jag inte vad som hade hänt.

Efter skottet tillbringade Ammar Makhzoum en månad på sjukhus. Känseln i käken var förlorad. Han kunde bara äta flytande föda. Kulan sköt bort en del av benet i Ammar Makhzoums käke, som ersattes med ben från hans höft. Han opererades två gånger i Syrien, men informerades om att det behövdes fler.

När han tillfrisknat tillräckligt för att skrivas ut försökte Ammar Makhzoum återgå till ett normalt liv, men han förstod snart att det inte längre fanns ett sådant.

Jag hade inget hopp att fortsätta leva i Syrien.

Så han bestämde sig för att fly.

Mars 2014, Aleppo, Syrien.

Färden från det regimstyrda Aleppo till de rebellkontrollerade byarna nära den turkiska gränsen var både farlig och förbjuden.

Chauffören betalade militären i utbyte mot att bli förbisläppt vid säkerhetskontrollerna. Allt var tvunget att ske under bordet.

allt hängde på en tunn tråd: att militären valde att samarbeta. Alternativet för Ammar Makhzoum hade inneburit att bli skickad till häktet, och där ville han aldrig hamna igen. Han minns förra gången han blev häktad för att ha demonstrerat mot regimen:

Vi var 75 personer i ett rum på cirka 22 kvadratmeter. Vissa lever i sådana rum i flera år.

Det var därför en lättad Ammar Makhzoum som anlände till Turkiet. På den tiden, innan gränserna börjar bevakas hårdare, kunde man ta taxi mellan byarna i Syrien över till Turkiet. Men därefter blev flykten svårare. Färden från Turkiet till Sverige kom att ta honom tre månader, och fem försök. Två gånger stoppades han när han försökte gå till Grekland, och två gånger i en upplåsbar båt.

Till slut flög Ammar Makhzoum till Libyen. I hamnen steg han ombord på en båt tillsammans med närmare 200 andra personer som var på flykt. Efter två dagar blev de räddade av den italienska militären, och fick kliva ombord på ett skepp som han uppskattar att över 5000 andra flyktingar befann sig på. Efter ytterligare fyra dagars färd anlände de till Taranto i Italien, där de fick mat och tak över huvudet av den italienska räddningstjänsten.

Därefter tog Ammar Makhzoum tåget till Milano, flyget till Köpenhamn och till sist: Öresundståget till Malmö.

Juni, 2014. Malmö, Sverige.

När Ammar Makhzoum anlänt till svensk mark fick han plats på ett av Migrationsverkets boenden. Därefter påbörjade han sin asylansökan. Under två intervjuer ombads han förklara för handläggare om varför han sökte asyl. Ammar Makhzoum berättade om kriget och om när han blev skjuten, att han flydde från Syrien innan han hann få sin tredje inplanerade operation. I käken hade han en metallbit som var tvungen att opereras bort.

Några veckor efter att Ammar Makhzoum haft sin andra intervju på Migrationsverket damp ett papper ned i brevlådan: permanent uppehållstillstånd och ett svenskt personnummer.

Ammar Makhzoums mamma och tre syskon har gjort samma resa från Syrien till Sverige, hans pappa fick komma till Sverige som anhöriginvandrare år 2016. I dag har alla utom Ammar Makhzoums pappa svenskt medborgarskap, som väntar på att få det beviljat. Nästan alla Ammar Makhzoums vänner har flytt från Syrien. Alla utom tre, som han har sporadisk kontakt med.

De har det väldigt svårt och önskar att de kunde flytta till ett annat land, men deras ekonomi räcker inte till.

År 2014 flydde två och en halv miljoner människor från krigets Syrien, året därpå var antalet nästan det dubbla, enligt UNHCR. 81 921 av dem sökte asyl i Sverige, enligt Migrationsverket.

När jag frågar Ammar Makhzoum hur han upplevde sin första tid i Sverige säger han att han blev väl bemött, men att retoriken kring invandringen gjorde honom upprörd.

Politiker kallade det för flyktingkris, det var jobbigt. Att kalla det för flyktingkris påverkar de som inte anpassat sig negativt.

Hur då?

Det finns invandrare som fortfarande kämpar för att komma in i samhället, lära sig språket, skaffa sig en utbildning och ett jobb. När de hör att någon kallar det för en kris och att de inte är välkomna kan det hända att de slutar att kämpa, säger Ammar Makhzoum.

Detsamma gällde dock inte för honom själv. I två år efter att Ammar Makhzoum kom till Sverige pluggade han svenska, engelska och fysik för att göra sig behörig till högskolan. Samtidigt jobbade han som ungdomspedagog på ett asylboende för ensamkommande barn, för att kunna betala tillbaka pengarna han lånat av en släkting för flykten till Sverige. Nu drömmer han om att klara sin utbildning, om att engagera sig i ingenjörer utan gränser, om att få ett bra jobb efter sin examen. Eller kanske doktorera. Han har inte bestämt sig för vilken av alla framtidsplaner han ska förverkliga först, men han drömmer stort. Särskilt om en sak.

Min största dröm är att bygga en skola där personer från utvecklingsländer får utbilda sig, gratis. Jag kom från ett utvecklingsland och fick möjlighet att studera vid ett bra universitet i ett bra land. Den möjligheten har inte alla.

I dag väntar Ammar Makhzoum på sin sjätte, och förhoppningsvis sista operation. Om allt går som det ska kommer Ammar Makhzoum att få tänder på höger underkäke, och så småningom kunna äta på båda sidor av munnen. Han ler när han berättar om det.

Det kan inte kännas bättre, säger han och skakar lätt på huvudet.

Jag har svårt att relatera till känslan, men jag föreställer mig att det känns som att få en del av livet tillbaka.

 

Ammar Makhzoum. Foto: Tomas Castro.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.