En räv bakom örat

- in Porträttet

Rektor emeritus talar ut.

Det är en nedklädd och hemtam före detta rektor som ler tillbaka från andra sidan skärmen. Arbetsrummet i det anrika Wrangelhuset i Lund är utbytt mot huset i Blekinge, men de pliriga ögonen, det pillemariska leendet och den lekfulla luggen är välbekanta inslag.

Från en tavelprydd vägg bakom Torbjörn von Schantz stirrar flera par djurögon tillbaka: några hjortar, kaniner och vad som för ett otränat öga lika gärna kan vara en bofink som en hackspett. Och en räv såklart.

– Några har jag gjort själv. Såg du den, frågar han och vänder sig om för att peka.

Kaninerna?

– Harar. Jag ritade mycket i min ungdom, men när jag började på forskarutbildningen fick jag tillräcklig kreativ tillfredsställelse via den.

Du disputerade på en avhandling om rävars sociala organisering. Är det något du har haft användning för i arbetet att leda ett universitet?

– Väldigt marginellt. Jag fick räven, det var ingen annan som ville ha den. Men min bakgrund som evolutionsbiolog präglar mitt sätt att tolka allt ifrån själviskhet till altruism. Många evolutionsteorier grundar sig i ekonomi, och vice versa. Allt handlar om optimering.

Min ringa kunskap om evolutionsbiologi är begränsad till teorin om att vara bäst lämpad för sin miljö. Har du varit extra lämpad för rektorsposten?

– Det kan jag inte påstå, säger han och skrattar, det absurda har varit att jag behöver tid för eftertanke och reflektion, men det har inte funnits i rektorsjobbet. Jag var känd på institutionen för att gå omkring i huset och filosofera, folk skrattade åt mig. Men jag har själv funderat på det där. Hur fan kom det sig att jag fick det här jobbet?

Uppväxten i Lund och den akademiska karriären till trots, berättar Torbjörn von Schantz att han inte kom från någon typisk akademikerfamilj.

– Jag är den enda i familjen som har läst vid universitetet, och vet inte om jag hade börjat om jag inte hade bott i Lund. Det var alltid något fullständigt ouppnåeligt och långt, långt borta.

Till en början drömde han om en karriär inom naturvård, men efter hand växte ett forskningsintresse fram. Forskningen blev framgångsrik och Torbjörn von Schantz byggde upp ett eget forskarlag. Men valet att söka sig till högre akademiska ämbeten var allt annat än självklart, berättar han.

– Fram tills dess var forskningen hela mitt liv. Men sedan blev min prefekt vald till ny dekan. Jag fick inte första tjing, jag var nog den tredje eller fjärde personen de frågade. Alla andra tackade nej.

Plötsligt öppnades en ny dimension i livet, där han fick utlopp för sin kreativitet. Att leda och jämka samman människor gav mer omedelbar feedback än forskningen.

– Det här var jäkligt fräckt, tänkte jag.

Torbjörn von Schantz har ägnat mycket tid åt att förändra universitetets kultur, något man inte åstadkommer på sex år, menar han.

– Men mycket har gått åt rätt håll. Min stil att leda är väldigt slitsam. Pekar man med hela handen så är det mer skonsamt för den som har jobbet, men inte för omgivningen.

Har rektorskedjan stundtals varit tung att bära?

– Det kan jag inte säga, sådant är jobbet. En av tjusningarna är att mitt inne i en kris så vet man aldrig om man kommer att överleva. Men gör man det så blir man stärkt.

Många skulle säga att det är kaxigt att gå emot Arbetsdomstolen. Hur ser du på kontroversen kring den avskedade forskaren i efterhand?

– Det var inget snack. Det fanns inga alternativ, men det är tragiskt för alla inblandade. Rättvisa – om man kan tala om det – är nådd. Tror man inte på universitetet och våra forskningsresultat så är det kört. Så det var inte fråga om skinn på näsan, utan en övertygelse om vad som är rätt.

Han månar om den akademiska friheten och lade han stor vikt vid universitetens roll i att stävja den antidemokratiska utvecklingen under sin avtackning . Hur orolig är han egentligen?

– Extremt. Det som skedde i Amerika i förra veckan [stormningen av Kapitolium den 6/1 2021, reds.anm.] är ett kulminerade av en lång process. När jag började som rektor prioriterade jag högre anslag framför fler utbildningsplatser. Men när Trump blev president, och jag förstod att en ovanligt stor del av den amerikanska befolkningen saknar högre utbildning, kände jag att det är extremt viktigt att alla som vill och kan ska ha rätt till högre utbildning. Oavsett vad man läser.

Samtidigt menar han att utmaningen ligger i att förenklingar, förnekanden eller rena lögner är mer slagkraftigt än fakta.

– Förmågan att skilja fakta från myt är avgörande. Högre utbildning är det viktigaste som finns för att bevara demokratin.

Kåpan och rektorskedjan tillhör numera Erik Renström. Men 66-åringen har inga planer på att stämpla ut riktigt än. Påtandet i trädgården får vänta lite; det sista året kommer han att stå till den nya rektorns förfogande, något han gör med glädje.

– För första gången i mitt vuxna liv bekymrar jag mig inte om morgondagen.

Hur tror du att ditt eftermäle kommer att bli?

– Jag fick frågan om jag hellre blir fruktad eller bortglömd. Det är klart jag hellre blir fruktad, säger han och skrattar.

När vi möts en vecka senare för fotografering i Lundagård bär Torbjörn von Schantz en kort, svart rock, en marinblå scarf och ett par åtsittande, trendigt urtvättade jeans, varsamt uppvikta ovanför de mörka Chelsea-bootsen. När kameran slutat smattra börjar han vissla. Han härmar de olika fågelarterna som sjunger i parken.

– Blåmes och talgoxe har jag ibland, med mitt numera otränade öra, svårt att skilja åt.

Jag har svårt att tro att den avgående rektorn kommer att bli varken fruktad, eller bortglömd.

En udda fågel. Foto: Jonas Jacobsson.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.