Universitetets sista fossiler

Universitetets ökande tillgänglighet medför en demokratisering av studentlivet. Gamla elitistiska element samexisterar med en mångfacetterad uppsättning av föreningar och gemenskaper. Kanske är elitismen på utdöende, frågar sig Alva Mårtensson

Sugen på mingel med representanter från näringslivet? Delta i en diskussion om könsnormer på Smålands? Kanske organisera ett stafettlopp för klimatet? Dagens pluralistiska studentliv rymmer studenter med olika bakgrund och intressen, och tycks ha något att erbjuda för alla. Så har det emellertid inte alltid varit.

Ett vanligt förekommande adjektiv i sammanhanget är “studentikost”. Några ryggar tillbaka inför det, med associationer till elitism, excentrism och fylla. Andra nickar gillande, med medaljer som klirrar på bröstet. Mellan dessa två poler finns en mängd studenter som utgör föreningslivets breda lager, vars omfattning är ett resultat av universitetets ökande tillgänglighet.

Mycket av det som känns exkluderande med de studentikosa traditionerna är rester från en svunnen tid då universitetet enbart befolkades av högburna män. I takt med att universitetet har breddats har således även studentlivet demokratiserats. Är elitismen därmed på utdöende?

Elitismens syfte är att exkludera. Den vill bilda en sluten cirkel kring sina privilegier för att motverka att dess exklusivitet skingras till allmänt gods. Samtidigt som studenter i dag bildar breda organisationer för gemenskap och nätverkande, kvarstår en tradition av ordnar och sällskap i den gamla tidens anda. Dessa avser sedan klia varandras ryggar på väg till toppen av näringskedjan.

I jämförelse med det övriga studentlivet framstår de dock mer som en udda och ganska harmlös fossil än som universitetets faktiska grädda. Hemliga middagar för excellenta nationalekonomer utgör i sig inget hinder för det myller av föreningar som fyller och förgyller Lund.

Samtidigt finns det en dimension av den kvarvarande elitismen som kan få verkliga konsekvenser för universitetets utveckling.

I debatten kring utökade högskoleplatser framför motståndarna ofta invändningar av praktisk karaktär. De menar att utbildningskvaliteten urholkas och att akademiker överproduceras till arbetslöshet. Dessutom förslösar staten skattepengar på värdelös forskning. Dessa frågor är relevanta och bör diskuteras. Dock tycks invändningarna ibland bottna i något dunklare motiv än enbart praktiska orosmoment.

Det verkar finnas en koppling mellan förespråkarna för en mer sluten akademi och gamla föreställningar om samhällets hierarkier och universitetets syfte. De nyktra argumenten mot universitetets tillgänglighet kan ses som en rädsla för allmänhetens tillgång till högre utbildning och självförverkligande. Likväl går trenden fortsatt i öppenhetens riktning.

Så ja, med tiden kommer nog elitismen alltmer att tunnas ut. Samtidigt ska man inte glömma att universitetet fortsatt representerar endast en liten del av samhället, vilket speglar diskussionerna kring universitetets utveckling. Studentlivets nuvarande karaktär bör i varje fall betraktas som en demokratisk framgång. Vi ses på stafetten!

About the author

Alva Mårtensson är utbyteskrönikör på plats i Dublin under HT21.

Related Posts

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.