Det är försent att ge upp

- in Klimat, Kultur, Kulturreportage

Det går inte att antingen vara livrädd eller hoppfull om den globala uppvärmningen. Klimatkrisen kräver båda känslor.

Genom bussfönstret ser jag en man och ett barn promenera på den frusna Rörsjökanalen. En bit bort står en annan man och pimplar genom ett hål i isen. Åsynen av vinterlandskapet och det djupblå istäcket skänker mig en stunds förtröstan, några sekunder av stillhet. Ett ögonblick av något så välbekant, i en värld som successivt blir desto mer främmande. Jag följer dem med blicken tills de försvunnit ur mitt synfält, ersatts av trafik, motorväg och svartkantad snö längs med den.

Hoppfullheten jag kände ger snart en fadd smak i munnen, och ersätts av en annan överväldigande känsla: rädsla.

I min väska vilar boken Den obeboeliga planeten (2019), skriven av journalisten David Wallace-Wells. Det är berättelsen om hur människan axlat rollen som sin egen antagonist. Hur skövlingen av regnskog, förorening av haven och vår aggressiva oljeanvändning blivit vårt självskadebeteende. För hade mänsklig självbevarelsedrift ensamt varit motorn för förändring hade utfasningen av fossila bränslen redan förts i hamn, men instinkten att kämpa för vår överlevnad slåss med ekonomiska och politiska intressen. För att inte nämna västvärldens hedonistiska leverne.

Boken hade platsat jämsides vilken samtidsdystopi som helst, om det inte vore för ett viktigt undantag: den är inte fiktiv, utan följs av en nästan 100 sidor lång källhänvisning till vetenskapliga rapporter och artiklar. Författaren skriver inte om en hypotetisk planet där vattenbrist, översvämningar, torka och svält råder. Han skriver om vår planet, om ingenting görs nu.

Man kan tänka sig att någon med så mycket vetskap om jordens uppvärmning skulle ha tappat hoppet om att förhindra detsamma, någonstans längs vägen mellan Bolsonaros valseger och IPCC:s senaste klimatrapport. Men tvärtom, och det på förekommen anledning. Alternativet – att kapitulera och låta utsläppen fortsätta lägga beslag på framtida generationers möjlighet att vistas på jorden – är oändligt mycket värre än att tillåta sig själv att hoppas, kavla upp ärmarna och göra ett ärligt försök.

Det är också den delikata skillnaden mellan liv och död.

Likväl har den som uttrycker hopp om jordens framtid all anledning att vakta tungan. Ljuder glädjeropen för högt riskerar klimatförnekare att få vatten på sin kvarn om klimathotets påstådda icke-existens, samtidigt som politiker ges ytterligare utrymme åt navelpilleri medan isarna smälter. Är hoppet däremot frånvarande i klimatrapporteringen förpassas den till alarmism och klimatporr. Som författaren och biologen Fredrik Sjöberg uttrycker det, riskerar miljörörelsen att  fastna i ”apokalypsens ombonade mörker” där hopplösheten inför den stundande apokalypsen blir bekväm, snarare än eggande.

Missförstå mig rätt: det är okej att vara livrädd. Faktum är att allt annat vore naivt, sett till de prognoser som forskningen föreslår. Att vara rädd får dock aldrig ses som ett svepskäl för att känna hopplöshet. Det går nämligen inte att kalla sig antingen hoppfull eller orolig vad gäller vår jords framtid, klimatförändringarna kräver de facto båda känslorna: En oro inför vad som komma skall om drastiska åtgärder, utan historisk motsvarighet, inte tas till. Och det i sin tur kräver ett hopp om människans möjlighet till förändringar av samma kaliber.

Trots det tycks politiker och dess väljare ha oerhört svårt att hålla två känslor i hjärtat samtidigt. Att känna både rädsla och hopp inför planetens framtid, och människorna som vandrar på den. Lika ömsesidigt uteslutande ter sig förmågan att leva både i nuet och att samtidigt värna om framtiden. Det är antagligen vår tids största självbedrägeri.

Det ligger nära till hands att tro att vi människor inte bryr oss om våra avkommor och framtida generationer. Att världen vi byggt upp, människorna vi älskar och naturen vi vistas i bleknar i jämförelse med våra egna njutningar och levnadsstandard. Att vi helt enkelt värderar vår egen stund på jorden högre än överlevnaden av vår art. För vad kan annars förklara vår negligering av densamma?

Låt oss leka med tanken att så inte är fallet. Att vi tvärtom fäster stor emotionell vikt vid framtida generationers möjlighet till liv. I boken Death and the Afterlife (2013) argumenterar författaren och filosofen Samuel Scheffler för just det: att den mänskliga artens överlevnad, även efter vår egen död, har större betydelse för individen än dennes eget (hypotetiska) efterliv, till och med egen överlevnad. Scheffler pekar på behovet av att etablera en personlig relation till framtiden vi lämnar efter oss, och att anledningen till varför fortsatt liv efter vår död spelar så stor roll består just i möjliggörandet av detta. Vi bär på en övertygelse, menar Scheffler, att det vi kämpar för och värderar ges betydelse för att det lever vidare, även efter att vi tagit vårt sista andetag.

Det för oss in på en annan anledning till varför David Wallace-Wells, författaren till boken om den obeboeliga planeten, känner hopp: Han har en dotter som ska växa upp i världen han lämnar efter sig. Jag kan inte tänka mig ett större svek mot sitt barn än att som förälder krampaktigt hålla fast vid en förljugen framtidsföreställning, att inte ens försöka göra sitt yttersta för att minska barnets framtida lidande. Kanske är det för att rentvå sitt eget samvete eller av ren kärlek, förmodligen båda, som författaren väljer att skriva om framtiden med ett visst mått av tillförsikt. Han tror att historien om hur människan försöker manövrera sitt största existentiella hot kan sluta lyckligt.

Om det är författarens ärliga tro, eller hoppet han livnär sig på, är bara han i stånd att bedöma. Jag misstänker dock att författarens självbevarelsedrift vilar just där, i hoppet. Måhända anar han att det är det enda sättet att fortsätta tillhöra livet efter sitt. För som Albert Camus lät skriva i Myten om Sisyfos (1942): ”Un homme sans espoir et conscient de l’être n’appartient plus à l’avenir.” En människa som saknar hopp och är medveten om det, har slutat tillhöra framtiden.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.