Ta dig i kragen och bli en människa

– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –

Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elias Nilsson ifrågasätter massutbildningens ideal – betyg är inte allt, någon gång måste man lära sig att bli en människa med.

I början av mina studier var jag en jobbig börsgrabb. Jag hade precis upptäckt Avanza och miljonerna skulle flöda direkt från Stockholms finansvärld rakt ner i min aktieportfölj. Utbildningen var till för att maximera min framtida lön, men allt eftersom högskolepoängen trillade in förstod jag hur odräglig denna kunskapssyn var. Fler utbildar sig, men allt färre blir bildade. 

Bärarna av denna kunskapssyn frodas på min fakultet. De kommer från fina stockholmsförorter och har en snuttefilt i form av en patagoniaväst. Mobilen laddar ur innan tioföreläsningen efter  hetsscrollandet av Avanzas senaste raketlista över medtech-bolag. Med lite tur slipper man paussnacket om hur framgångsrika deras pappor är. 

Även universitetet har förlorat kompassen. Översteprästerna lobbar för fler platser och värdeord som ska leda universitetet in i framtiden. Bildningen nämns blott i periferin och underordnas massutbildningens ideal. I slutet av min utbildning, efter ett idogt knappande av programutvärderingen, kom en fråga som förkroppsligade min ilska mot rådande ordning. 

Kunde du ha gjort något annorlunda för att ännu bättre tillgodogöra dig kunskaper och färdigheter?

På ren svenska frågades det varför jag inte fick högre betyg. Visst hade jag kunnat tackat nej till diskussionerna på Ariman eller skippat föreningsengagemanget. Men vad hade jag lärt mig då? Antagligen några fler formler, men samtidigt hade något större gått förlorat. 

Jag vet knappt vem som bär ansvaret för bildningstappet då det inte finns en enskild paragraf att hänvisa till. Universitetet har förvandlats till ett löpande band för framtida excelkonsulter i fotriktiga skor och LundaEkonomernas kärnverksamhet verkar vara företagsmingel. Att lärosätena är statliga myndigheter flyttar sannolikt fokus från bildning till kvantifierbar samhällsnytta. 

Inget enskilt policybeslut kommer rädda bildningen, utan det är en kollektiv inställning som måste förändras. Politik är mer än offentliga angelägenheter. Politik är de samhällsvisioner och ideal vi prioriterar. Antagligen krävs det ett generationsskifte, där barnen av 1968 byts ut mot en bildningstörstande generation. Att döma av mina jämnåriga är jag dock bitvis pessimistisk.

Missförstå mig inte. Alla ska vi sätta mat på bordet, men du vill inte framstå som ett tunt skal. Du måste bli en människa genom både bildning och utbildning – ad utrumque paratus.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.