När Daniel Werner, psykologstudent vid Lunds universitet, fick reda på att hans bostadskontrakt skulle gå ut kläcktes frågor som ägg i ett välruvat fågelbo: Var ska jag bo? Vad händer? Vem är jag? I ett vindskydd på Nöbbelövs Mosse kunde åtminstone den första frågan besvaras.
Om lastbilarna slutar köra fläskkotlett till Ica kommer jag att dö
Vintern svepte in över 2020 och tvångsflytten från Mikael Hansens Kollegium blev för psykologstudenten Daniel Werner ett faktum omöjligt att förtränga. Stiftelseboendet har en femårsgräns på hur länge en hyresgäst får stanna, och för honom hade tiden tickat ut. Då bestämde han sig för att finna en kreativ lösning på problemet. Efter en googling som löd något i stil med ”vindskydd i närheten” beslutade han sig för att nästa bostad skulle bli ett vindskydd på Nöbbelövs Mosse. Han skaffade en sovsäck och lånade ett stormkök. Sedan var det klart för inflytt.
Prepparen är en välbekant människotyp och alla känner vi nog någon som gärna har några extra konserver eller en batteridriven radio hemma – ni vet, bara utifall att. Det var genom en fascination för preppern, de som förbereder sig inför samhällets kollaps, som Daniel Werner fick sin idé.
– Om lastbilarna slutar köra fläskkotlett till Ica kommer jag att dö. Så jag ville ta ett steg mot att vara mer oberoende. Det är skönt att vara lite stryktålig, säger han till mig där vi sitter på ett kafé och njuter av att livet återvänt till vår studentstad. När han talar är det glatt och med glimten i ögat.
– Man skulle ju kunna bli indragen i militären i framtiden till exempel. Jag kommer väl i och för sig vara lite för gammal när det börjar bli inbördeskrig och så, tillägger han.
När Daniel Werner bott i vindskyddet en vecka fick han tag på ett andrahandsboende. Trots det bestämde sig för att sova ute ett par månader till – förutom på helgerna då han unnade sig värme, klädtvätt och ett ordentligt kök. Från november till mars, då han fick tag på ett förstahandskontrakt, tillbringades dagarna i universitetets salar och nätterna i vindskyddet.
– Jag fick liksom precis bara smaka på att stå utanför samhället, och det var ju fine eftersom jag visste att det skulle gå över. Men det skulle suga att bara ha det att se fram emot.
Det fanns ett dumt litet fönster som fick det att dra. Så jag kände mig tvungen att plugga igen det med snö.
På ryggen bar han sina ägodelar i en stor väska. Ibland gömde han påsar med nötter eller annan mat på Odeum som förvaring. Dessutom lät han skägget växa ut, vilket han misstänker bidrog till att han bemöttes med sympati från främlingar på LUX de gånger han var där för att låna en dusch.
Vindskyddet – kändes det som ett riktigt hem?
– Jag fick ett lugn av att cykla ut dit. Att dagen var över. Det var befriande. Hemma känns för mig ofta inte så lugnt. Så det var tryggt, men inte riktigt den vanliga hemmakänslan.
Daniel Werner återkallar sina minnen om hur han gjorde vistelsen i vindskyddet bekväm. Exempelvis tvingades han lista ut precis hur han skulle sova för att inte träffas av det regn som ibland läckte igenom takbrädorna. För att hindra att näsan blev allt för kall om nätterna brukade han packa en tjocktröja över bröstet (på ett sätt jag ännu misslyckats med att mentalt visualisera).
– Det fanns ett dumt litet fönster som fick det att dra. Så jag kände mig tvungen att plugga igen det med snö.
Jag lyckas knappt förstå om hela historien är en bisarr komedi eller en samhällstragedi om bostadsbrist. Men den verkar ha mynnat ut i något bestående för Daniel Werner, som menar att det hela var terapeutiskt. När jag undrar om han helst skulle likna det vid att göra lumpen eller att sitta i fängelse svarar han att det förstås var mycket lättare än båda, men att det ändå kunde liknas vid ett fängelse – men självpåtaget.
– Jag såg det lite som exil. Jag behövde i allmänhet lite tid att tänka igenom mitt liv. ”Utslängd från korridoren. Aha, okej, vad gör jag nu, var hör jag hemma?”. Så det passade väldigt bra för mig att vara ”hemlös” under den tid jag även var lite hemlös mentalt. Det blev en nystart.
Ibland på kvällarna körde jag nakenmeditation. Det fanns inte så mycket annat att göra än att stå och andas naken.
Helt i exil var han dock inte. Det anordnades både in- och utflyttningsfest i vindskyddet, med glögg tillredd över öppen eld. Det hände också att han vaknade om morgnarna av att en dagisklass kom förbi.
Även om vindskyddet kan ha haft sina skavanker så kan det sägas bära på en samling unika egenskaper som åtminstone gör det intressant. Dessutom kan det vara billigaste hyran i Lund. Noll kronor, blankt! Och för alla de som inte sanningsenligt kan beskriva sig själva som lugna och skötsamma, rökfria och djurfria i standardiserade Facebook-inlägg, skulle ett vindskydd kunna vara frälsningen.
– Det finns kråkor överallt så det är inte djurfritt. Och så finns det en tunna att elda i så det är inte rökfritt heller, försäkrar Daniel Werner.
Vi kommer överens om att man som hyresgäst i Sverige förväntas vika sig platt ibland. Men i vindskyddet, menar han, är var och en sin egen herre.
– Ibland på kvällarna körde jag nakenmeditation. Det fanns inte så mycket annat att göra än att stå och andas naken.
Vad är väl det, om inte bevis på den ultimata, naturnära självbestämmelsen? Att i lugn och ro, med stjärten bar, få stå och andas under kråksången på Nöbbelövs Mosse.
Med viss eftertänksamhet tillägger Daniel Werner att det finns en enfaldighet i den symboliska handlingen att avlägsna sig från samhället, utan att riktigt förändra något.
– Jag kommer vara lika död utan fläskkotletterna även efter att jag frusit näsan av mig i en sovsäck, säger han, men vill ändå uppmuntra de som kritiskt kämpar med att hitta rätt avstånd till civilisationen att fortsätta försöka. Och till de som nu funderar på att flytta ut till vindskyddet på Nöbbelövs Mosse säger Daniel Werner endast:
– Stanna inte för länge, för någon natt då och då kommer jag ut och sover där!
