Kärlek, en abstrakt känsla som ofta försöks, men sällan lyckas, översättas till ord. Lundagårds studentlivskrönikör Olof Bärtås filosoferar kring mänsklighetens fåfänga försök att samtala om förälskelse.
När jag häromåret var nyförälskad intog jag en av två inställningar på varje studentfest. Vissa gånger ville jag tala om allt för alla: jag ville deklarera min stora förälskelse och förklara hur förtrollad världen upplevdes. Andra gånger, när jag var i nyktrare tillstånd, sa jag ingenting alls. Istället var jag tyst eller pratade om något annat, och med min kärlek som en hemlighet försluten i mig.
Ofta slutade de förstnämnda kvällarna med att jag skämdes något så totalt; jag hade talat om och därmed släppt in andra människor i den kärlek som bara var min.
Att tala om sin kärlek är bland de vanskligaste man kan göra (nåja). Detta gick upp för mig när jag läste den så otroligt vackra boken Kärlekens samtal av filosofen Roland Barthes (1977, svensk övers. 2016). Barthes menade, som den franska filosof han var, att hur vi talar om saker faktiskt påverkar deras faktiska varande i världen.
Och problemet i samtiden, menar Barthes, är att när vi talar om kärlek, är det ett tal som alltför ofta uppgår i andra, övergripande eller underordnade diskurser. Och att talet om kärlek därför riskerar att bli ett tal om något annat – om livet eller våra förväntningar och identiteter.
Jag ser det överallt. Jakten på kärlek, inte som ett sökande efter kärlek utan som försök att ersätta eller fullända något annat. Särskilt vi studenter tycks vara extra besatta av detta, antagligen eftersom vi befinner oss mitt i vårt vuxenblivande. Kanske är det våra föräldrars berättelse som vi vill efterleva eller idéerna hämtade från populärkulturen – men vi är upptagna av att det är nu vi ska hitta personen som för oss ett steg närmre det perfekta livet i enlighet med vårt livsprojekt.
Men häri finns risken: att vi tappar bort kärleken i våra försök att förstå den. När jag på alla fester försökte beskriva min kärlek, var det alltför ofta i syfte att inordna den i berättelsen om mitt liv. Det blev ett tal om mycket – men i slutändan inte om kärlek.
Frågan är om vi därför inte bör förbjuda allt tal om kärlek, eftersom de flesta av försök bara överskuggar det vi faktiskt vill komma åt? Och detta överskuggande inte bara vilseleder oss i livet utan även förminskar och ja, rent av, fläckar ner kärleken som sådan.
Vågar jag idag säga något om den förälskelse som jag vanärade med mitt tal på studentfesterna? Jag vill avstå från de flesta av utsagor i hopp om att inte göra Barthes besviken (”man misslyckas alltid med att tala om den man älskar”). Men detta kan jag våga säga: kärleken är min och den fyller mig med värme.
