Vad säger den dåliga studenthälsan?

Miljoner satsas på att behandla studenters psykiska ohälsa. Men ingen förklarar varför den finns och ökar, skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Alexander Johansson.

Studenter i Sverige mår inte bra. De lider av ångest, depression, utbrändhet och sömnsvårigheter. Lunds universitet (LU) har tagit detta i beaktning i det här årets budgetbeslut när de satsar lite över 2 miljoner på studenthälsan. Folkhälsomyndigheten (Fohm) rapporterade för fyra år sedan att studenter är internationellt överrepresenterade när det kommer till psykisk ohälsa. Trenden verkade inte vara på nedgång, tvärtom spred den sig allt längre ned i åldrarna. Fler än var fjärde student visade tecken på depression. Ingen verkar dock vilja tala om varför det är så. 

”Psykiska besvär” är vad Fohm kallar studenters stressymptom, sömnlöshet och ångest. Ordet ”besvär” låter lite futtigt i sammanhanget – det får sjukdomstecknen att låta som myggbett eller övergående förkylningar. Besvären passar emellertid inte in på specifika diagnoser och kan därför inte betraktas som sjukdomar. Vad studenter upplever är ändå tillräckligt svårartade för att det ska påverka deras funktionsförmåga. 

Många studenter befinner sig i ett odefinierbart känslotillstånd med symtom på psykisk ohälsa. Sättet som känslotillstånden ska kategoriseras på är dock är ingen lätt fråga att besvara. Varför mår studenter som de gör? Varken LU:s budgetbeslut eller Fohms rapport gör något försök att förklara varför studenter mår så dåligt, de konstaterar bara faktum. 

Medicinhistorikern Karin Johannisson kan vara till hjälp för att visat ett annorlunda sätt att tänka kring studenters psykiska ohälsa. I hennes forskargärning finns viktiga reflektioner kring vad hälsa och ohälsa har för existentiella och politiska innebörder. Angående påfrestande känslotillstånd har hon i hennes bok Melankoliska rum skrivit: ”Frågan är inte: hur kan de kategoriseras? Utan: vad vill de kommunicera?” 

Vad vill den psykiska ohälsan bland studenter kommunicera? Ett enkelt svar på frågan är att kraven på studenter är för höga, både innanför och utanför universitetet. Färre arbetstillfällen och hårdare konkurrens om de jobben som finns gör det viktigt att meritera sig inom sina studier men även utanför dem. Utbrända studenter är resultatet av ett samhälle som aldrig tillåter dem att vila. Samtidigt hotar andra problem. Vi har en bostadsmarknad som bara ett lyckligt fåtal kommer kunna komma in på. Jobben som vi behöver för att betala de växande bostadspriserna är antingen själsdödande eller utan pengar. I bakgrunden ser vi hur jordens vattennivåer stiger och hur somrarna bara blir torrare och torrare. 

Det kanske inte är studenterna vi ska diagnosticera, utan samhället.