11 september är det dags för val. Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås skriver om journalisternas roll i valrörelsen.
Journalister älskar valår. Det är tider när vi får leva med politiker. När vi får resa på valkampanjer, rapportera om politiska utspel och dricka bubbel på mingelfester. Vi delar rum med de folkvalda och tror oss befinnas i hjärtat av politiken – och kittlas av möjligheten avslöja dess djupaste mekanismer.
Valkampanjer utgör samtidigt, av just den anledningen, ett särskilt problem för den politiska journalistiken; dess professionella distans till politiken är aldrig så utmanad som under dessa kapplöpningsveckor. Vilka bilder ska journalister förmedla? Hur ska politiken berättas?
1988, i samband med det amerikanska presidentvalet, skriver den amerikanska författaren Joan Didion essän Insider Baseball. Hon kommenterar journalisternas rapportering: ”They are willing, in exchange for ’access,’ to transmit the images their sources wish transmitted.”
Joan Didion förklarar att journalister är villiga, att i utbyte mot färgstarka detaljer och snygga scener, rekonstruera kampanjerna på sådana sätt som politikerna själva vill. I medierapporteringen presenteras valrörelserna inte som politiska historier – utan fakta.
Jag mindes Dideons essän i somras när Svenska Dagbladet (SvD) sökte upp Sverigedemokraternas (SD) chefsideolog Mattias Karlsson i hans småländska torp. Vitboken hade nyligen släppts och journalisterna ville, inte helt oväntat, ha en kommentar. Väl på plats möttes de av en helt klar snygg bild: Sverigedemokraten, iklädd kladdiga målarkläder med en pensel i handen och målade sin stuga i faluröd färg.
Det är en bild med innehåll. Den berättar något om Mattias Karlsson, om hans ideologi och politik. Tradition. Landsbygd. Maskulinitet. Scenen, liksom alla bilder från valrörelsen, kommunicerar politik.
Utmaningen som Joan Didion identifierar är att det ständiga sökandet efter färgstarka utsnitt av verkligheten riskerar journalistens oberoende. Man riskerar att förtrollas av bilder – rentav sanningar – som är politikens egna.
Journalistik är i slutändan en textuell produkt. Något som uppstår i språket. Professionell distans uppstår, som journalisten Torbjörn Nillson har påpekat i podcasten Politiken, inte i de politiska rummen eller valstugorna: ”Den professionella distansen upprättas eller förstörs i texten. Det är texten som avgör vilken professionell distans du har – eller inte”.
Det är där, i journalistens språk och förmåga att kontextualisera, historisera och därigenom kritiskt granska, som oberoendet verkar.
Journalistikens oberoende eller professionella distans är därför inte bara en fråga om organisatorisk eller ekonomisk frihet. Det bygger dessutom på varje journalists förmåga att skapa och göra bruk av ett eget språk; att kunna framställa politiken i en språklig form som inte efterapar politikers egen förståelse.
Risken vi står inför är huruvida journalisten besitter det oberoendet i sitt skrivande. Joan Didion och Torbjörn Nilsson har visat prov på detta – utan tvekan – men övriga journalistskrået? Jag är inte helt övertygad.
