Iklädda overaller i regnbågens alla färger, synkroniserat dansandes till någon dänga. Bilden av LTH-novischerna känns som en mystisk hägring som väcker avund hos Lundagårds studentlivskrönikör Ingeborg Kindmark.
Härom veckan åt jag lunch med en vän och vi konstaterade att det har gått två år sedan vi började plugga i Lund. Under vårt samtal backade jag bandet i mitt huvud från det mysiga köket jag satt i, med ljusslingor och doft av hemlagad pizza, till när jag lyfte ut resväskan på tågperrongen i augusti 2020. Lite svindlande är det att blicka tillbaka på fyra terminer, som i efterhand känns som en blinkning.
Det är också speciellt, menade jag, för pandemin har gjort att tiden känns uppdelad i helt olika kapitel. I över ett år levde vi i en slags cybertillvaro – nya på universitetet, på plats i Lund, men ändå på distans till en stor del av studentlivet.
– Det kan bli lite jobbigt ibland att se LTH-nollningarna, för jag påminns om saker jag missat, sa jag.
– Jag är avundsjuk!
Någonting lyste upp i hennes blick på andra sidan bordet.
– Jag känner likadant! utbrast hon.
Det blev starten på en diskussion som jag i efterhand har funderat på. Att någon skulle dela denna specifika avund hade jag inte förväntat mig och kanske betyder det här att jag inte är lika ensam som jag tidigare trott. Jag tänker på när jag kom cyklande under pilträden i utkanten av LTH-området för ett par veckor sedan och såg ett stort gäng som hängde på gräsmattan. Det var precis i slutet av sommarledigheten och nu var insparken i gång. Jag såg både overaller och utklädnader, och man verkade ha det skönt i solen som lyste från en klarblå himmel.
Trots att det bara tog några sekunder innan jag cyklat förbi, hann jag föreställa mig hur det skulle sett ut om jag själv suttit där. I ett parallellt universum hade jag också en “ovve”, tillbakalutad i gräset utanför de bruna tegelbyggnaderna. Snackat LTH-snack. Haft en sådan där dans som man visar upp när man får feeling, vetat vad alla pluggade baserat på färgkod, och diskuterat om det egentligen så är bra att bada i sjön Sjøn? Jag såg bilden tydligt framför mig medan jag cyklade hemåt och parken försvann ur sikte.
Liknande aktiviteter har fortsatt i min omgivning, på morgnar, dagar och kvällar. Det är roligt att se den studentikosa yran i september och det är samtidigt något som påminner mig om hur det var för två år sedan. Då man undrade när nationerna skulle få öppna på riktigt igen eller när man skulle få veta hur det kändes att sitta i en föreläsningssal. Men utöver att den syns tydligt för omvärlden, kanske det också är en känsla av mystik som gjort just LTH-nollningen centrum för min avund. Traditionerna bildar en väv, lite för komplicerad för att förstå utifrån. Vad används de pyntade kundvagnarna till? Vad betyder det randiga byxbenet? Och vilka var de där teknologerna som handlade på mataffären iförda långa, svarta kåpor?
Det är egen värld i sig, vilket egentligen gäller för de flesta studentsammanhang. Tillbaka vid min kompis köksbord fortsatte diskussionen om dåtidens begränsningar en stund, men mynnade sedan ut i nutiden och allt roligt vi ser fram emot. Studierna, studentstaden och nationslivet. Det gick ju bra för oss ändå.
