New York – möjligheternas stad! Lundagårds kulturkrönikör Linn Larsson skriver om när hon lyckades ta sig in på premiärvisningen av Ruben Östlunds "Triangle of Sadness" och besvikelsen som följde.
New York Film Festival pågår just nu, från den 30 september till den 16 oktober. Eftersom jag befinner mig i staden tog jag tillfället i akt att gå på en förhandsvisning av ”Triangle of Sadness”, i regi av Sveriges stolthet Ruben Östlund. Biljetterna var slutsålda och då tillämpas något som kallas “Standby Line” vilket innebär precis vad det låter som – besökare får köa så tidigt de behagar och hålla tummarna för no-shows. Givet att filmen belönats med en Guldpalm, och regissören dessutom blivit en av få som tilldelats två stycken, planerar jag för tre timmars köande.
Mina ambitioner till trots anländer jag och mitt sällskap till visningen en knapp timme innan den börjar, och vårt hopp dör ganska omedelbart när kön uppenbarar sig. Jag blir desperat, sväljer stoltheten (vad finns det ens att skämmas över, han är bara en vanlig människa, vem bryr sig) och skriver ett DM till Ruben på Instagram där jag vädjar om biljetter, “Help a Swede in need!” borde väl tala till hans givmildhet? Min kompis tycker att jag är från vettet, men jag intygar att det faktiskt finns kändisar som gör sådana saker, och dessutom håller den självutnämnda bästisen Sigge Eklund på med liknande kändisvurmande aktiviteter, skriver till sina idoler och har sig.
Otroligt nog blir vi insläppta som näst sista sällskap – utan insiderhjälp – med bara minuter till godo. För den oinvigde är filmen en satir om rikedom, celebriteter, influencers, och sociala hierarkier, och den kulminerar i vad som händer när allt ställs på kant. Flera kängor slängs mot överklassen. Jag roar mig åt alla champagnesocialister i salongen, den navelskådande regissören inräknad, som skrockar igenkännande men exkluderar sig själva från massan och rättfärdigar det genom sin inbillade självdistans. Jag vet ju att de kommer att fortsätta vältra sig i sina förmögenheter så fort de lämnar salongen, ta en taxi till någon dyr restaurang och skratta gott åt stenar och glashus.
Nåväl. ”Triangle of Sadness” – vilken film. Jag är hänförd. Ruben Östlund är ett geni. En spotlight tänds och där står han, på en balkong snett upp till höger tillsammans med de fantastiska skådespelarna Dolly De Leon och Zlatko Buric. Samtidigt som jag reser mig för att sluta in i de stående ovationerna halar jag upp mobiltelefonen ur fickan för att, precis som åskådarna till modevisningen i filmen, föreviga ögonblicket i min kamerarulle. När skärmen lyser upp ser jag det – inte bara ett utan fyra meddelanden från Ruben Östlund.
Sorry, skriver han, han såg meddelandet för sent. Däremot kan kan fixa biljetter till en visning som benämns “special screening” enligt en inbjudan som han bifogar. Där står också att det är efterfest på ett hotell, “RSVP required, the invite is non-transferable”. Jag får panik – inte nog med att idolen svarade, han har bjudit oss till en privat visning och VIP-fest i sann socialistisk anda! I affekt formulerar jag vad jag hoppas är de klyftigaste meddelandena Ruben någonsin har fått från ett fan och frågar hur vi anmäler oss.
De efterföljande timmarna kollar jag mobilen ungefär varannan minut, och till slut händer det värsta tänkbara: “Läst”, inget svar. Så skall det förbli och jag lämnar klubben vi befinner oss på i ren besvikelse. Jag sörjer glädjen som vi tog ut i förskott, alldeles förgäves, men så slås jag av en tanke som håller mig flytande: har Ruben utsatt mig för ett socialt experiment, kommer han kanske att använda detta som skrivstoff till nästa manus? Jag tror faktiskt det.
