Lundakylan under ytan

- in Brevväxling, Krönikor

Hur varmt välkomnande får egentligen utbytesstudenter till Lund? Lundagårds Sebastian Kaspár skriver i ett brev till finska Studentbladet om en kyla som inte bara är reserverad till vädret.

2023 har grytt, och Lund är karaktäristiskt kargt. Vi befinner oss just nu i perioden mitt emellan vinterns glittrande snötäcke och det första grönskande vårtecknet. Det suger rätt hårt. Den som går ut utan halsduk riskerar hypotermi. Ändå har det töat. 

Väderleken chockar dock inte. I alla fall inte mig. Dunkla morgonpromenader till bussen, smältis innanför kragen och slaskstänk på byxbenet har härdat mig som nordbo. Om man däremot dimper ner i Lund som utbytesstudent under denna gråa vår-prolog är det nog svårt att acklimatisera sig. Jag har skymtat de ett par gånger hittills, såhär på terminens början. De går på stadsvandringar i grupp, väl påklädda, vallade av en guide med svensk brytning. Det kan lika gärna ha varit en skock turister nu när jag tänker efter. Fast vem skulle vilja turista i Lund, en vardag i januari? Jag kan oavsett vad inte hjälpa att tycka lite synd om dem. Det kan knappast varit det här de såg fram emot när de satte sig på planet och vände varmare breddgrader ryggen.

Vädret är hursomhelst inte det enda som kan uppfattas som kyligt för en utbytesstudent. Lika kallt är inte alltför sällan det svenska mottagandet. Jag var nyligen på en sittning där konferencieren, efter avklarade välkomstfraser, deklarerade att denne skulle “byta till engelska” resten av sittningen. De svenska gästerna tappade koncentrationen kort därefter. Utbytesstudenterna satt tysta med rådjursblick medan samtalsämne efter samtalsämne avhandlades på svenska runtomkring dem. 

Jag ska erkänna att även jag suckar inombords när engelskan ges företräde. Det handlar emellertid inte om en ovilja att lära känna utlänningar. Det handlar inte heller om språkskillnader. Att samtala på engelska är varken svårt eller jobbigt för de flesta, så länge man värmt upp med en snaps eller två. Det är bara jobbigt att anpassa sig. Kanske är vi som de finskspråkiga i Helsingfors? Tala som oss om ni vill tala med oss. 

Nej, riktigt så segregerat är det inte. Jag skulle faktiskt säga att de flesta studentorganisationer i Lund är ganska duktiga på att involvera utländska novischer. Flera kårer arrangerar novischperioder som är helt och hållet på engelska, nationerna arrangerar evenemang specifikt riktade till nykomna utbytesstudenter, ett internationellt hälsningsgille äger rum varje termin. Frågan är vart utbytesstudenterna tar vägen när novischbanden klippts av från handleden och faddrarna slutat höra av sig. Det vet jag faktiskt inte. 

Min uppfattning är att utbytesstudenter allt som oftast introduceras till lundalivet utan att integreras i det. Att skrapa Lunds traditionsbundna studentliv på ytan kan vem som helst göra. Att penetrera det kan däremot kännas omöjligt för någon som inte är bekant med svensk kultur och historia. Vissa seder har anor från 1700-talet. Går sånt ens att översätta till engelska utan att något går förlorat? Kanske inte. Jag vet samtidigt inte om någon ens försökt. 

Hur traditionsbundet skulle du säga att det finländska studentlivet är? Och hur är vädret?