Kan man förlora sin värdighet redan första helgen under sitt Erasmus-utbyte? Lundagårds utbyteskrönikör Vera Svahn funderar över möjligheterna att bli någon annan när man flyttar till en ny stad.
Under min andra kväll i Glasgow hade jag nöjet att följa med mina rumskompisar och deras gäng ut på bar. De andra tjejerna i gruppen drack vitt vin och cocktails. Jag beställde öl. När snusdosan åkte fram möttes jag av imponerade blickar. ”I’ll be in the toilet vomiting my guts out if I have one of those”, fick jag höra från en kille. Jag log och stoppade in en till prilla.
Kvällen fortlöpte och jag berättade med stort engagemang om svensk fotboll, om rivaliteten mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Detta trots att jag bara för några veckor sedan frågat en nära vän när ”finalen i Allsvenskan brukar spelas”, varpå hon fick förklara för mig att det är skillnad på ett cupspel och en liga, och att det senare inte har finaler. Ändå stod jag där, med självförtroendet stärkt av Guinness, och redogjorde för mitt supporterskap inför mina nya skotska bekantskaper.
Det var då jag kom till insikt. Helvete. Jag har blivit min egen värsta fiende: en cool girl.
Cool girl-tropen beskriver en kvinna som utan ansträngning kan anpassa sig till samhällets förväntningar på femininitet samtidigt som hon också kan ”hänga med killarna” utan att ses som ett hot mot deras maskulinitet. En cool girl dricker öl, gillar fotboll och spelar tv-spel. Hon är en skön tjej helt enkelt. Stereotypen har förekommit frekvent i filmer och TV-serier, men Gillian Flynns bok Gone girl (2012) och dess filmadaption kan sägas ha populariserat termen.
Sedan mitt feministiska uppvaknande i högstadiet har jag försökt att vara allt annat än det ovan nämnda. I Beyoncé-feminismens era blev det plötsligt en politisk handling att ägna sig åt klassiskt kvinnliga saker. Dessutom tog jag mycket stolthet i att anlägga beteenden som skulle provocera, snarare än attrahera män. ”Manliga intressen”, så som fotboll och gaming, tittade jag på med avsmak och upphöjde den kvinnliga gemenskapen till något heligt. Målet var att krossa patriarkatet, en ansiktsmask i taget.
Mycket har hänt sedan dess och tur är väl det. Men att jag hade denna manstillvända sida inom mig kom ändå som en chock – det var en roll jag var ovan vid. Hur kan jag, efter en natt i Glasgow, ha förvandlats till det jag en gång hatat? Lyckligtvis var det bara en mask, en fasad. När jag vaknade dagen efter tittade jag på Gossip Girl och beställde ett nytt ansiktsserum. Den internaliserade kvinnohataren i mig drog en lättnadens suck.
Med en prilla i käften och en pint i handen har jag konstruerat mitt skotska alter-ego. Det är frigörande att lämna sitt trygga hem och spela någon annan – om än bara för en kväll.
