Lundaetnologerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren har efter drygt 40 år kommit med en uppföljare till sin klassiska studie "Den kultiverade människan". Lundagård har träffat dem i ett samtal om folkhemmet, nostalgi och skrivande.
Jonas Frykman och Orvar Löfgren är två gamla rävar i Lund. De disputerade 1977 respektive 1978 i etnologi och publicerade något år därpå den klassiska studien Den kultiverade människan. Boken skildrar ett svenskt sekelskifte 1800–1900 och hur sociala regler, vanor och ett svenskt lynne uppstod i en särskild brytpunkt i historien.
I dag, drygt fyrtio år senare, har de samlats i Palaestra. För Filosoficirkeln ska de hålla föredrag om sin nya bok Kärlek och kärnfamilj i folkhemmet: Längtan, lust och oro, en bok som i relation till Den kultiverade människan flyttar fram kronologin ytterligare ett steg: in i deras egen uppväxts historia.
Arrangören Sven Jönsson presenterar dem med höga förväntningar:
– Ni kan förvänta er en nostalgisk käftsmäll, säger han.
Många flanellskjortor, kavajer och yllekepsar tar plats på bänkarna i salen. Det är grått och tråkigt men god akustik här inne, konstaterar någon på främsta raden.
De två professorernas genomgång av 1930-, 40 och 50-talet är rask men initierad. Det handlar om åren då en tilltagande urbanisering gjorde att städerna började hopa sig. När människor, i synnerhet ungdomar, började befolka de tidigare ganska tomma gatorna, gå på bio och besöka dansbanor.
– Bion blev ett sätt för att kunna vara ett par; det blev en arena för detta, säger Orvar Löfgren.
– Det nya ordet var att man kunde ”kila stadigt” med någon, fortsätter Jonas Frykman.
Publiken, som uppgår till 150 personer, lyssnar intensivt.
– Det uppstod nya former av självspegling i det nya hemmet. Kraven på ett ”normalt hem” ökade kontrollen av familjen, fortsätter Jonas Frykman.
En vecka senare träffas vi under stillsammare former på Cafe Olé mittemot Saluhallens södra ingång. De två herrarna beställer kaffe, varma mackor och chokladbollar. De förklarar att boken skrevs just på detta kafé för ett par år sedan. Under pandemin träffades en gång i veckan, i kylan, och jämförde sina kapitelutkast. De gav varandra respons och vässade på sina formuleringar.
– När vi skrev boken klarade vi nog inte mer än timmes arbetstid i taget, säger Orvar Löfgren.
– Men då blir man mer effektiv eftersom man måste jobba innan man fryser ihjäl, säger Jonas Frykman med ett leende.
Med boken har de vänt sig till en bredare allmänhet. Deras skrivsätt är lättillgängligt men ger inga avkall på vetenskapliga principer.
– Vi tycker att detta är en epok angår många fler än de som läser etnologi, pedagogik eller vad det nu kan vara, säger Jonas Frykman. Det är en tid som omfattas av ”boomers”, som det pratas så mycket om. Vi ville att bredare grupper skulle få se tiden som är deras egen livstid som kulturhistoria.
Foto: Sara Berntsson
– Där uppstår också det intressanta problemet, fortsätter Orvar, att en stor del av läsekretsen är födda långt efter att denna bok utspelar sig.
Han tar klunk kaffe.
– Det är roligt med två olika publiker, de som å ena sidan säger ”det minns jag” och de som å andra sidan tycker ”Oj vad exotiskt! Var det verkligen så här på femtiotalet?”
– Det har varit exotiskt också för oss att börja betrakta vårt eget förflutna som objekt för etnologisk analys, säger Jonas Frykman.
Exotiseringen och nostalgin över folkhemmet har varit en diskussionsfråga dem emellan under arbetet. De förklarar att det är en utmaning att det finns så många klyschor och stereotyper i såväl minnen som i tidigare forskning om folkhemmet. Om de skulle skriva en ny bok skulle behövde den komma med en ny bild.
– Vi var så trötta på att det skrivits så mycket om ideologi, texter och debatter, säger Orvar Löfgren. Det är inte så människor levde sina liv: det var inte så att man läste Alva Myrdal och sen tänkte ”nu gör vi om vårt sexualliv”.
– Nej, förändringen behövdes skildras i de vardagsnära platserna, fortsätter han.
En annan del i att bryta med tidigare klyschor av folkhemmet har varit mer formmässigt. Även om de har tillåtit sig själva ha personliga röster och bidra med anekdoter från sina egna liv så var det aldrig någon tanke på att skriva någon självbiografi.
– Det problematiska med självbiografier är att de följer en berättelse, säger Jonas. De har sina speciella strukturer med startposten i barndomen som sedan följer av en period där livet inte är riktigt lika intressant. Men vi har försökt bryta det narrativ som finns i ryggraden på den som skriver memoarer.
– Memoarer blir enkelt förutsägbara, konkluderar Orvar Löfgren.
I dag är de pensionerade professorer. Den forskning som de bedrev på åttiotalet har legat till grund för en ny generation av etnologer som i sin tur har vänt blad mot dem. Generationer avlöser generationer.
sig inte förbisprungen –
eller kanske lite.
Foto: Sara Berntsson
– Men vi känner oss inte förbisprungna, säger Jonas Frykman.
– Eller kanske lite grann, säger Orvar Löfgren tvekande.
Vad menar du, känner du dig förbisprungen?
– Nej, det får man aldrig säga, svarar han och skiner upp.
– Men det är intressant vilka friheter vi fått ta oss. När vi skrev Den kultiverade människan så var det redan då ganska personligt skrivet. Men nu är vi pensionärer och behöver inte längre tänka på våra CV:n. Det är en stor frihet, säger Orvar Löfgren.
