Sex, droger och byråkrati

- in Kulturreportage

Ska det vara kul att leva studentliv bör det vara studentikost i ordets rätta bemärkelse. Lundagårds Victoria Källström menar att något gått förlorat och att det som återstår är outhärdligt.

Mina grannar har fest. Öronpropparna gör föga nytta mot ljudvolymen och att öppna fönstret ut mot sensommarnatten kommer inte på fråga. Nästföljande dag ska jag skriva tenta men allt är i sin ordning. Den som bor i ett studentområde får skylla sig själv – att folk festar i tid och otid hör till.

Efter några timmars skruvande i svettiga lakan ger jag upp. Musiken tycks ha sänkts och jag bestämmer mig för att öppna fönstret trots allt. Snabbt ska jag dock inse mitt misstag då en av festgästerna kaskadspyr i en buske utanför mitt rum.

Om jag blev ombedd att beskriva studentlivet skulle stycket ovan kunna vara mitt svar. Jag hatar det djupt och heligt. Men vad är det egentligen som äcklar mig?

I Svenska Akademiens ordlista (SAOL) står att läsa en mycket vag definition av ordet studentikos: ”upp­sluppen på studenters vis.” Bland dess synonymer återfinns ord som skojfrisk, lössläppt och spexig. På ett av internets många forum hittar jag dock en beskrivning som jag tycker passar bättre: 

”Inskränkt självupplyftande tillvaro, leka lusten av sig innan man blir ’allvarlig’ och stabiliserar sig i en medelklasstillvaro. Romantiserat beteende kring alkohol, sex, droger och moral. Ytliga sociala kontakter och ett brett spektrum av subkulturer.”

Samtliga göromål sker i grupp och på en och samma plats.

Egentligen ser jag inget fel med att människor ”leker av sig” under ett fåtal år i sin ungdom. Jag tycker inte att vi borde gifta oss, skaffa barn och flytta till någon beige villaförort så fort vi blivit myndiga. Nej, ­problemet med studentkulturen och det som reducerar den till en alkohol- och sexfixering är institutionaliseringen av den.

Det må låta drastiskt, men för att göra min poäng tydlig kan en parallell dras till sociologen Erving Goffmans teori om ”totala institutioner.” Goffman beskriver totala institutioner som självutplånande strukturer som gör individen fullkomligt underordnad institutionen. De upplöser gränser mellan vardagens aktiviteter – som att jobba, äta, sova och roa sig. Samtliga göromål sker i grupp och på en och samma plats.

Illustration: Micaela Blomqvist.

Redan under novischperioden börjar det. Nollningen marknadsförs som en period för att nyblivna studenterna ska integreras i studentlivet – lära känna klasskamrater och skapa sig ett sammanhang. Och detta gör de med råge då de under några ynka veckor går från fritt tänkande varelser till fullkomlig underkastelse. Novischperioden är en övergångsfas där novischerna lämnar sina tidigare identiteter bakom sig och underordnar sig sin studentförenings normer och värderingar.

Institutionaliseringsprocessen inom studentlivet är tvåfaldig. Inte bara handlar det om hjärntvättning utan också om byråkratisering. Bara ordet får mig att vilja lägga mig ner och dö. Allt det som från början, vid universitetets uppkomst, var roligt, spontant och kreativt är nu tydligt strukturerat i diverse protokoll hos nationerna, kårerna och föreningarna. Så fort man på en bal skriker ”bordsskål!” eller viftar med sin servett rusar en stackars marskalk fram och talar om att så får man inte göra.

Om fest ska vara kul ska det vara studentikost i ordets rätta bemärkelse. Det ska vara uppsluppet och framförallt: fritt från regler! Givetvis ska ingen brännmärkas med strykjärn under sin nollningsperiod men måste verkligen en fadder vara nykter varje kväll? Och vad är så fruktansvärt hemskt med att smita in på en sittning via AF-Borgens bakdörr?

Jag står fast vid att den som bor i ett studentområde får skylla sig själv – och det är också därför jag numera har flytt fältet. Mina festande studenter till grannar är nu ett minne blott och ingenting som jag saknar. Men det hade åtminstone varit någon slags tröst i stunden om jag visste att mina dåvarande grannar kunde åtnjuta den fristad som ett studentikost leverne innebär. Så är inte fallet nu. Securitas kom och stängde ned festen vid 01.

Kulturreportaget publicerades ursprungligen i Lundagård nr4 2023