Den japanske animeregissören Hayao Miyazaki meddelade 2013 att han inte skulle göra mer film. Nu är han tillbaka med "Pojken och hägern", tio år efter hans senaste "Det blåser upp en vind". Malva Crona har sett Miyazakis nya opus och möts av något trötta stereotypa karaktärer, men framförallt av skönheten och allvaret som länge präglat Miyazakis filmvärld.
Tokyo slår ut i orangea lågor, och Mahitos lätta fötter dunsar mot trägolvet innan han springer ut i natten. På avstånd ser han sjukhusbyggnaden smälta i glittrande eld, i filmens öppningsscen.
Med starka overklighetskänslor leds jag in i Hayao Miyazakis Pojken och hägern. Miyazaki är känd som en av medgrundarna till filmstudion Studio Ghibli där han sedan 1985 regisserat flera av världens mest framgångsrika animefilmer som Spirited Away och Min granne Totoro. För tio år sedan släpptes Det blåser upp en vind och den då sjuttiotvåårige regissören meddelade att det var hans sista långfilm. Uttalandet innebar ett smärtsamt avsked för mig som har Miyazakis filmer oskiljaktigt inflätade i min barndom. Att nu sitta i biosalongen är som att möta en återuppstånden död.
Ett år efter att hans mamma dör i sjukhusbranden flyttar den trettonårige Mahito ut till sin moster Natsuko på landet. Hon och Mahitos pappa har inlett en relation och Natsuko är gravid. I närheten av släktgården ligger pappans vapenfabrik som producerar flygplan för Japan som strider i andra världskriget.
Från stunden Mahito anländer i det nya hemmet förföljs han av en gråhäger som envist lockar honom mot ett övergivet torn i skogsbrynet. Pojkens ankomst väcker slumrande krafter till liv och tvingar honom att navigera i ett oförutsägbart och moraliskt tungladdat landskap. Det gör han med stort allvar, med sorgen efter sin mamma som följeslagare. Namnet ”Mahito” betyder ”den uppriktige” och jag minns honom bara skratta en enda gång.
Precis som Spirited Away och Det levande slottet rör sig Pojken och hägern i verklighetens gränsland. Magiska världar tangerar våran värld och låter oss se på den med andra ögon. Men jämfört med de tidigare är allvaret i denna film mer ständigt närvarande. Musiken som producerats av Miyazakis mångårige samarbetspartner Joe Hisaishi är minimalistisk, och dess frånvaro spelar en lika stor roll som dess närvaro.
Den finstämda upplevelsen störs något av filmens magikergubbe. Denna uttjatade figur ges knappast utrymme att växa sig större än den platta stereotypen av ett enstörigt geni, och det drar ner helheten som i övrigt är full av dynamiska, flerbottnade karaktärer. Jag önskar Miyazaki låtit honom vara något mer, och att han inte såg ut som en blandning av Einstein och Nietzsche. Men jag skjuter retningen åt sidan och försöker möta även magikern som person snarare än schablon, för att inte försvinna ur filmens förtrollning.
Orginialtiteln ”kimitachi wa dou ikiru ka” betyder
ungefär ”Hur lever ni?” på svenska.
Ju längre in i filmen desto mer övergår berättandet i en slags filmisk poesi. Uttalanden som hänger tunga av mystik lämnas okommenterade, som den ödesmättade inskriptionen vid en gravplats: ”Den som söker min kunskap kommer dö”. Warawarorna, en slags bubbellika själavarelser, är ytterligare en tråd som vävs in utan att knytas ihop med resten av berättelsen. Jag slutar försöka förstå, samtidigt som jag känner filmens undflyende melodi resonera som toner i kroppen. Plötsligt gråter jag.
I slutet av filmen krymper handlingen till en kuliss. I förgrunden står istället ett fragmentariskt samtal om lojalitet, ansvar och mening. Mahito ställs inför ett oerhört val, och jag känner situationen eka vidare i en ordlös samtidssorg som tynger vår tid. I mötet med dumheten, hopplösheten och skönheten, så som de bara kan bli synliga genom sagans episka proportioner, fortsätter tårarna rinna.
Framför mig rullar eftertexterna färdigt och bilden blir svart. Om detta är den sista av Miyazakis filmer är jag glad. På samma sätt som att en dikt inte kan läsas färdigt känner jag mig inte klar med Pojken och hägern. Det är ett spretigt men allvarligt och ömsint avsked.
