Romantiska filmer, barndomsberättelser där prinsessan blir alltid räddad av prinsen, tv-serier där karaktärerna vägrar att bli ensamma – vad har vi lärt oss om romantiken? Lundagårds kulturkrönikör Florencia Larrosa reflekterar kring fördomar om singellivet, med hjälp av kulturella exempel som visar på motstånd.
”The only thing worse than being single and in your thirties in this city is being single and in your twenties”, säger Carrie Bradshaw i serien “Sex and the City”. Trots att den utspelar sig på 1990-talet, känns citatet aktuellt.
Vi har vågat börja ifrågasätta gamla värderingar som förtrycker vissa människor. Men trots det känns det ibland som att vissa idéer lever kvar och förs vidare utan att vi ens reflekterar över dem. En av dessa är att det är fel att vara singel, något som man borde fixa, förslagsvis innan man når 30-årsåldern.
Både generation Z och ”millenials” har vuxit upp med tusentals exempel på heterosexuella romantiska relationer där målet i karaktärernas liv verkar vara att bli i ett parförhållande. Hur många barndomsböcker slutar inte med meningen ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”? Hur många gånger behövde inte prinsessan bli räddad av prinsen?
Till och med sitcoms, de mest populära tv-serierna bland ungdomar, är fulla av fördomar kring karaktärerna som lever ett singelliv. I ”How I Met Your Mother” letar Ted Mosby desperat efter kärleken och varenda gång han misslyckas ifrågasätter han sitt eget värde. Att vara singel lyfts fram som oseriöst och oftast olyckligt i serien. Något som man bara får vara när man är ung och osäker, men som man inte kan hålla i längden, inte om man vill lyckas i livet.
I somras läste jag Maken av Gun-Britt Sundström, precis innan jag läste Candace Bushnells Sex and the City (boken som senare blev den kända serien) . Trots skillnaderna mellan verken – Maken är en svensk klassiker och Sex and the City är en så kallad chic lit-roman – kopplade jag ihop båda berättelserna. Martina och Carrie, huvudkaraktärerna i Sundströms samt Bushnells bok, är båda två ensamstående kvinnor som ifrågasätter normerna kring kärlek och äktenskap. De båda har en dysfunktionell relation med en man som de säger vara förälskade i men samtidigt verkar de inte vilja ge upp allt de uppnått på egen hand – deras karriär, deras studier – för förhållandet. Inte för att de inte älskar den andra, utan för att de på ett eller annat sätt inte är övertygade om att de är det de letar efter. Till skillnad från Ted i ”How I Met Your Mother” längtar varken Carrie eller Martina efter att skapa en familj. De vill ha kärlek, men de är medvetna om sitt eget värde – även de gånger de gör fel under berättelsens gång.
Sex and the City bryter mot den romantiska kärlekens ideal: I boken, till skillnad från serien, gör Carrie slut med Mr. Big och blir ”lyckligt singel” i stället för att vara ”lycklig i alla sina dagar” med en man som inte förtjänar henne.
För visst, jag tror att kärlek kan vara jättefin. Men jag anser att den kärleksidé vi lärt oss från olika medier har gått så långt att man tänker att det är bättre att vara i dåligt sällskap än att vara ensam. Man får absolut inte nöja sig med en ”Mr”. (eller ”Ms.”) Big. Det är bättre att vara ”single and fabulous” med sina vänner.
