Många städer har fångats upp i litteraturen. Strindberg och Söderberg skrev mästerverk om Stockholm, James Joyce om Dublin. Det har dock aldrig hänt Malmö. Lundagårds kulturkrönikor Dante Löfmarck reflekterar över hur det känns att hans hemstad aldrig mytologiserats i litteraturen.
Malmös kändaste bidrag till litteraturhistorien känner de flesta inte till. Kanske då staden avhandlas på ett enda stycke. I William S Burroughs The Naked Lunch anländer huvudpersonen till Malmö med färjan från Köpenhamn. Det är grått och kallt. Allt är stängt och vart han än vänder blicken möter han en kyrkogård. Han röker sitt sista gräs och tar färjan tillbaka.
Flera romaner har skrivits om Malmö, men ingen har förmått mytologisera staden. Ingen har gjort vad August Strindberg gjort för Stockholm, James Joyce för Dublin; vad Kjell Westö och Henry Parland gjort för Helsingfors. Senast en Malmöroman fick genomslag var det inte för att den fångade stadens egenhet och atmosfär. Det var för att den handlade om det för allmänheten intressanta ämnet Tinderdejtande.
Att Malmö aldrig på ett storslaget sätt förevigats i en roman är underligt. Det är en stad med en underbart särpräglad karaktär. Nonchalant men samtidigt inbjudande, vacker trots att den också är groteskt ful; en stad där man är anonym, och därför kan vara hur eljest man känner för. Det finns ingen plats där jag mött och älskat så många kufar som i Malmö. Varför har ingen förmått fånga in detta? Varför har ingen lyckats skriva in Malmö i litteraturhistorien?
Som malmöit är avsaknad av den stora Malmöromanen en sorg. Ingen annan konstform besitter förmågan att omforma och förgylla en stad såsom romanen. Torg och gator bär på lager av mytologi som ger vardagen en förhöjd känsla efter staden behandlats i litteraturen. För den som läst Henry Parland eller Kjell Westö är att röra sig i Helsingfors en annan upplevelse än för den som inte gjort det. Strindberg förmår med sitt språk ge en tråkig stad som Stockholm ett skimmer som ännu vilar över vår huvudstad.
Nu då mitt slutgiltiga farväl av min hemstad närmar sig sörjer jag avsaknaden av den stora Malmöromanen. En jag kan vända mig då jag saknar hur det regnar sidledes och det är motvind, oavsett i vilken riktning man cyklar längst Nobelvägen; hur det är att promenera genom Östra hamnen efter 30 timmar utan sömn och se solen stiga över tågspåren. Slasket från Bergsgatan som piskar en i ansiktet, eller en vacker sommardag i Malmö, då blåsten för en gångs skull är behaglig. Jag vill inte utsätta mig för Mikael Wiehes dansbandsmusik bara för att känna av den stad jag älskar.
William S Burroughs Malmö är inte det jag känner. Staden må vara grå och kall, kyrkogårdarna en ofrånkomlig del av stadsbilden. Men Malmö är mer än så och den förtjänar en stor roman som säger det som enastående litteratur ensam förmår uttrycka. Men någonstans i denna kalla, gråa och kyrkogårdstäta stad måste någon ruva på den roman som skriver in Malmö i litteraturhistorien.
