Ett studentliv för alla?

Gamla hus med trånga korridorer. Branta trappor och höga trösklar. För de flesta studenter är tillgängligheten inget att tänka på – för andra är det skillnaden mellan gemenskap och utanförskap.
– Det var i princip fysiskt omöjligt för mig att komma in på nationen, säger rullstolsburna studenten Emelie.

Utanför Kalmar nation står Emelie Pålsson och Rebecka Olsson i det kyliga aprilregnet. Planen för kvällen är att dricka några öl och umgås. Men det finns ett problem. Emelie Pålsson, som sitter i rullstol, kan inte ta sig nerför trapporna som leder till entrén.

Personalen i kassan blir fundersamma när jag förklarar läget. De börjar diskutera. Kan hon komma in genom bakvägen? Går det att bära ner henne för trapporna? Är korridoren tillräckligt bred för en rullstol?

Tio minuter senare verkar problemen fortfarande vara fler än lösningarna. Att bära Emelie nerför de blöta och korthuggna trappstegen är en risk ingen av oss vill ta, och vi bestämmer oss att tillbringa kvällen någon annanstans.

– Egentligen lockar det inte så mycket att gå på nation, jag är inte någon festperson. Men jag hade ändå sett fram emot det i kväll, nu när både ni (Lundagård, reds. anm) och Rebecka är med fanns ju förutsättningarna för det, säger Emelie.

Trots Kalmar nations motto ”Kom som du är”, har
Emelie Pålsson ingen möjlighet att ta sig in i lokalen.
Foto: Neomi Algani

Både Emelie och Rebecka har en synskada. Rebecka använder en vit käpp för att känna sig fram när vi går in mot stan, Emelie får hjälp att styra rullstolen över kullerstensgatorna.

Först trottoar, sedan ner på gatan. Hårda kanter och v-ringade gatubrunnar. Lunds gamla stadskärna är visserligen vacker, men knappast byggd för att smidigt kunna röra sig med en rullstol.

– Kullersten är hoppigt, men värst är ändå att köra över gräs, berättar Emelie.

Emelie pluggar svenska och driver en blogg där hon delar med sig av sina erfarenheter från universitetet och livet i stort.

– Du borde också bli journalist! säger Rebecka till Emelie.

Hon berättar för oss hur duktig Emelie är på att skriva. Själv studerar hon genusvetenskap och är inne på sin andra termin på universitetet.

Vi fortsätter in mot stan medan regnet och kylan letar sig in under jackorna. Vi bestämmer oss för en nödlösning för intervjun: att smita in på AF-borgen, som verkar vara öppen. En spexensemble repeterar och ljudet av blåsinstrument fyller foajén där vi satt oss.

Jag har haft svårt att skaffa vänner som inte är synskadade.

Rebecka Olsson och Emelie Pålsson var sex år gamla när de lärde känna varandra genom en förening för synskadade. Tillsammans med några andra blev de ett gäng som träffas än i dag, drar ihop fester och firar födelsedagar ihop.

– Man har lärt känna de här personerna så bra för att man har någonting gemensamt, berättar Rebecka.

– Jag har haft svårt att skaffa vänner som inte är synskadade. Det känns som att de inte förstår mig på samma sätt som mina synskadade kompisar gör, fortsätter hon.

Emelie håller med. Även om det blivit bättre sedan gymnasietiden, då hon upplevde att de flesta vek sig undan från det som verkade annorlunda, är det fortfarande gänget med de synskadade hon betraktar som nära vänner.

– Sedan kan det skära sig med synskadade personer också. Även fast vi har något gemensamt är man ju olika individer, flikar hon in.

Rebecka Olsson har besökt nationer ett
par gånger, men tycker att nationerna
borde bli mer anpassade för personer
med synskada. Foto: Neomi Algani

Kvällar på nation hör inte till vardagen för någon av dem: Emelie har i själva verket aldrig besökt någon. Rebecka har gått några gånger med sin klass. Fast de poängterar att ingen av dem är särskilt förtjust i långa utekvällar på klubben, kan det fortfarande locka – särskilt när man hör andra studenters historier från festerna.

– Även om ingen berättar om sina utekvällar för att få mig att känna mig utanför så gör man ändå det. Det är något som jag inte kan ta del av. Nu såg vi ju att det var i princip fysiskt omöjligt för mig att komma in på den här nationen, säger Emelie.

Att delar av studentlivet är otillgängligt beskriver Emelie som en ”ond cirkel”. Att funktionsvarierade inte deltar i studentlivet innebär att man inte heller ser behovet av att göra det mer tillgängligt.

Såvitt jag vet har den här frågeställningen inte lyfts tidigare.

Hedda Ljunggren, kurator på Kalmar nation, säger att frågan om tillgänglighet för rörelsehindrade inte har diskuterats på nationen sedan hon blev aktiv.

Såvitt jag vet har den här frågeställningen inte lyfts tidigare, vi ser positivt på att Lundagård gör det. Nu kommer jag att ta upp den i nationens styrelse, säger Hedda Ljunggren.

I ett senare mejl skriver kuratorn att Kalmar nation tidigare har sökt stipendium för en renovering av källaren som skulle göra den mer tillgänglig, men att deras stipendieansökan blev nekat. I dagsläget menar hon att Kalmar nation varken har förutsättningar eller ekonomiska medel för att kunna göra nationens källarlokal mer tillgänglig för personer med rörelsehinder.

– I vårt fall handlar det om att en större del av källaren är klassad som skyddsrum. Det gör att det finns begränsningar i de justeringar och anpassningar som vi kan göra. Utöver det ingår vår byggnad i en kulturhistorisk viktig miljö som det finns en bevaringsplan för, säger hon.

Lundagård har kontaktat samtliga nationer med frågor som berör hur deras verksamhet arbetar med tillgänglighetsfrågor. Av 13 nationer är det enbart två som har besvarat frågorna.

Helsingkrona nation skriver i ett mejl att de i dagsläget saknar kompetens inom dessa frågor och att de därför ”inte jobbat så mycket proaktivt med det”. De framhäver dock att deras verksamhetslokal är på markplan och att det finns en handikapptoalett.

Blekingska nationen menar att deras verksamhet blivit mer tillgänglig sedan de flyttade till nya lokaler.

”Allt är på ett plan, det finns bra med belysning, och rullstolsanpassade toaletter”, skriver kuratorn Elsa Hagström.

Lilian Müller är tillgänglighetsrådgivare för Lunds kommun och har nyligen doktorerat inom rehabiliteringsteknik vid LTH. Hon poängterar att tillgängligheten i den byggda miljön är ett stort problem rent generellt. Samtidigt är det få hus som är omöjliga att göra tillgängliga.

– Lösningar finns nästan alltid, så länge det inte finns tekniska hinder som sätter stopp.

Även om Emelie Pålsson inte är en fest-
person, hade hon gärna velat testa att
gå på nation. Foto: Neomi Algani

Hon tar Kungshuset i Lundagård, byggt år 1584, som ett exempel. När byggnaden renoverades för att bli ett nytt kontor för universitetets administrativa ledning kunde man bland annat installera en hiss – trots att huset är ett statligt byggnadsminne.

Men som Hedda Ljunggren påpekar, är det särskilt ekonomin som sätter krokben.

– Rent krasst hade vi genomfört de här anpassningarna för att lokalerna skulle bli mer tillgängliga om vi hade ekonomiska medel för det.

Rebecka, som varit på nation ett par gånger, klarar sig bra utan hiss. Men det finns andra saker som hade gjort besöken enklare. Som synskadad blir hörseln viktigare – men också känsligare. I lokaler med hög ljudnivå kan hon ha det svårare att följa med i samtalen och därför lätt att hamna utanför.

– Det borde finnas lokaler med ljudplankor som gör att ljudet studsar på ett annat sätt, säger hon.

Dessutom gör trappor i kombination med mörker att det blir svårt att orientera sig fram i lokalen.

– Jag tycker det vore bättre med lite mer ljus och att man kunde komma in på markplan.

När man pratar om tillgänglighet på universitet tycker jag att man tolkar begreppet väldigt snävt.

Camilla Nordgren, lektor på Malmö universitet, känner igen Emelies och Rebeckas erfarenheter från studentlivet. Hon sitter själv i rullstol och pluggade tidigare på Lunds universitet. I dag forskar hon om vardagslivet för personer med funktionshinder, och har granskat tillgängligheten på högre lärosäten.

– När man pratar om tillgänglighet på universitet tycker jag att man tolkar begreppet väldigt snävt. Man tittar på tillgängligheten i salen, tillgängligheten till toaletterna i byggnaderna, men så kollar man inte alls på studentlivet. Att man ska bo någonstans, kunna roa sig och komma hem till varandra för att göra grupparbeten.   

– Eller så blir man passionerat förälskad och vill följa med någon hem, tillägger hon.

Camilla Nordgren. Foto: Privat

Camilla Nordgren är övertygad om att det finns personer med funktionsnedsättning som väljer bort högre studier av denna anledning.

– De flesta vill att vi ska ha ett diversifierat samhälle, att alla ska rymmas. Men om man inte kan vara student vid ett högre lärosäte betyder det också att man inte kommer ut i ett arbetsliv där sådana kvalifikationerna krävs – det blir en massa yrken som man inte kan söka sig till, säger hon.

Själv var Camilla Nordgren ändå säker på att hon ville söka till universitetet. Men vad hon skulle läsa var inte självklart – mycket hängde på institutionernas lokaler. Hon hade pluggat ekonomi på gymnasiet och det var till slut den banan hon fortsatte på.

– De hade dessutom sin hemvist på Gamla kirurgen. Eftersom det är ett gammalt sjukhus är lokalerna tillgängliga.

Camilla Nordgren kom in i ett kompisgäng och livet började fyllas av fest och långa kvällar på nation. Hon fick lära sig knep för att komma in i lokalerna. Hemliga bakdörrar, eller kompisar med nycklar till källargångar. Men de flesta kvällar var det ändå oundvikligt att få hjälp av andra. 

– Jag har blivit buren i massa hemska tillstånd – full och galen. Men det var självklart att killarna ryckte in för att bära och kånka mig upp för trappor.

– Livsfarligt skulle jag säga nu, fortsätter hon.

Samtidigt beskriver hon det som ett kalkylerande inför varje utekväll. Hur hon skulle ta sig in på klubben, om det fanns toaletter hon kunde använda. Och om inte: hur många öl kan man egentligen dricka utan att bli kissnödig?

Ibland gick kalkylen inte ihop. Då fick hon stanna hemma, men oftast utan att erkänna den verkliga anledningen.

– När jag var ung var allting ganska skört, om jag inte hade de här relationerna hade jag liksom ingenting. Då var jag bra på att inte säga vad det egentligen handlade om. Det blev ganska många vita lögner om varför jag inte följde med på saker, säger hon.

Rebecka Olsson och Emelie Pålsson var sex år gamla när de lärde känna varandra genom en förening för synskadade. Tillsammans med några andra blev de ett gäng som träffas än i dag, drar ihop fester och firar födelsedagar ihop. Foto: Neomi Algani

Även för Emelie och Rebecka är människorna runt omkring dem viktiga för att få vardagen att gå ihop. Båda har en annan student som fungerar som synstödjare för dem.

– De hjälper till med att se numret på salen vi ska till eller att handla i cafeterian, berättar Rebecka.

Emelie menar att det mesta som handlar om utbildningen i mångt och mycket fungerar bra. Folk är trevliga och hjälpsamma.

  Oavsett om det har med lärare eller bibliotek eller studievägledare får jag alltid den hjälp jag behöver. Där är det aldrig några bekymmer, säger hon.

Men samtidigt, likt forskaren Camilla Nordgrens uppfattning, märker också Emelie och Rebecka att diskussionen om tillgänglighet inte verkar sträcka sig längre än till universitetets ytterdörr.

– Man tänker att universitetet bara är utbildning och tentor, men det är så mycket mer, säger Rebecka.

Reportaget publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 3 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.

Är du student i Lund och har en funktionsvariation? Då vill vi gärna prata mer med dig om din upplevelse av universitetet och studentlivet. Mejla lundagard@lundagard.se.