Jag måste inte vara bra

Mitt i festligheterna efter sista uppsatsen förväntar sig Lundagårds studentlivskrönikör Clara Castenfelt jubel, men känner bara lättnad. I ett försök att greppa sitt så kallade "storasystersyndrom" konfronterar hon samhälleliga påtryckningar och söker tröst i en dikt av Mary Oliver.

När jag skriver den här krönikan är det måndag kväll. Jag har festat i två veckor i sträck, med motivationen att jag “firar” min examen. För bara några timmar sedan lämnade jag in min helt färdiga kandidatuppsats. Jag trodde att jag skulle känna en explosiv känsla av stolthet, ett slags eko av alla timmar jag spenderat på den här uppgiften. I stället översköljdes jag av en mild lättnad över att det var klart. Det var inte så jag hade visualiserat detta ögonblick när jag kom till universitetet. Lund låg solig och eftermiddagsdåsig, likgiltig inför min och alla andras prestationer. Det var ju vad som förväntades av mig, så varför skapa uppståndelse över det absoluta minimum?

Jag skulle misstänka att äldsta döttrar känner till den här känslan alltför väl – oförmågan att klappa sig själv på axeln. Effekterna av detta märkliga storasystersyndrom är inte omedelbara, utan kommer i stället krypande när man är äldre. När du väl har beskrivits som bossig av dina syskon en för många gånger, sett de yngre barnen få bättre bemötande och dra nytta av de vidriga bråk du haft några år tidigare med dina föräldrar, eller den där kusliga känslan av att ingen i huset faktiskt gillar dig. Det främjar en slags skadlig självständighet. Den ”guldstandard” som man alltid kände att man blev angripen med som tonåring har smält in i ens kropp. Nu gäckas jag av minnet när jag senast kände mig stolt över något jag åstadkommit. Hur är det meningen att en trött storasyster ska hitta sin väg i livet?

Jag diskuterade min alarmerande känsla av rastlöshet och skam över att vara ny i vuxenlivet med min mamma. Hon påminde mig om ett till synes uppenbart faktum, men som jag har tänkt på mycket de senaste veckorna ”du behöver inte vara så jävla duktig hela tiden”. Helt plötsligt förvandlades min rastlöshet till någon form av skuld. Här sitter jag som en idiot, och tänker på alla sätt jag ska sälja min själ till den djävul som är företagsvärlden, så att jag kan tjäna tillräckligt med pengar för att sluta skämmas över att vara ung och oerfaren. Vilket jobbigt tankesätt att ha när man är 22 ynka år.

Vårt samtal påminner mig också om känslan jag fick när jag läste Mary Olivers dikt ”Wild Geese” för några år sedan. När hon sa till mig att jag inte behövde vara bra, eller gå hundratals mil på knä genom den heta ökensanden och tigga om förlåtelse för mina ofullkomligheter. När hon försäkrade mig om att oavsett vilket misslyckande eller framgång jag upplever i livet, så är min plats i världen redan säkerställd. Livet ropar på mig, hest och uppspelt, genom vildgässen som vänder hem för sommaren.

När sommaren lockar med sitt löfte om förnyelse så hoppas jag att den här krönikan fungerar som en snäll (men bestämd) påminnelse om att pausa och andas. Låt dig inte styras av en obeveklig strävan efter duktighet. Det verkar som att du och jag har gott om tid, trots allt.