”Ja, Dorotea. Det var mumlet som dödade mig.” Jag sitter på Orkanen i Malmö när jag läser raden ur Juan Rulfos ”Pedro Páramo” (1955). När jag reser mig efter halva boken är det som att mitt blod flyter på ett annorlunda sätt, skriver Sixten Ferring Houltz.
Trots att han bara publicerade tre böcker räknas Juan Rulfo som en omistlig sydamerikansk klassiker. Nobelpristagaren Gabriel García Márquez, en av centralfigurerna för den magiska realismen, skriver att han läste Rulfos roman Pedro Páramo så många gånger att han kunde citera varenda rad utantill. Jag lägger till och med märke till att två bikaraktärer i Hundra år av ensamhet (1967), García Márquez mest kända verk, i själva verket går igen från Pedro Páramo.
García Márquez har dock lånat fler saker från boken. Var det inte till och med här han lärde sig var magi och realism möts, var drömmen läcker över till verkligheten?
Om Hundra år av ensamhet släpper in drömmen i verkligheten, är det snarare i den lilla mexikanska landsbygdsorten Comala, där Pedro Páramo utspelar sig, som verklighet och sannolikhet flyter in och upplöses i drömmen. Från den byn återvänder man inte. Byn tränger in genom besökarens tunna hud mot dennes vilja, på samma sätt som Juan Rulfo inhyser sig i mig medan jag läser.
Páramo” (1955), en drömlik berättelse där döda
människor berättar sina livshistorier i en öde
mexikansk by. Den betraktas som en nyckeltext
i den magiska realismens framväxt och har
inspirerat bland andra Gabriel García Márquez.
Berättelsens 69 fragment liknar knappast klassiska romankapitel, men är korta och suggestiva, som ett slags besvärjelser. Innan den fiktive berättaren, Juan Preciados mor dör, befaller hon honom att resa till Comala och söka upp sin far, Pedro Páramo. Men till sin förvåning finner han byn till synes övergiven och får höra att fadern är död. ”Det skadar väl inte att ni kastar ett öga på byn, vem vet, ni kanske stöter på någon som ännu är i livet,” får han höra på väg dit.
Från och med ankomsten blir berättelsen svår att sammanfatta, eftersom kronologin hastigt faller isär. I brottsstycken följer vi fadern Pedro Páramos liv i det förflutna: som ”drömbesvärjare”, ostyrig ungdom, maktfullkomlig storman i Comala och till slut en bruten men skoningslös åldring. Parallellt visar det sig att alla som Preciado möter i nutid när han går runt i byn i själva verket redan är döda.
Oupphörligt, mumlande, berättar de hädangångna invånarna sina livs berättelser. De osammanhängande historierna som når honom från gravarna och de övergivna husen har ett dunkelt inflytande över Preciado. Undan för undan tränger de bort bokens berättarröst och tar över narrativet. Det är inte förvånande att bokens arbetstitel från början var Los Murmullos – mumlandena.
Till slut erkänner berättaren att också han själv sedan länge egentligen är död. Han har ”dödats” av mumlet och begravts och berättandet sker i själva verket som en dialog med en kvinna som ligger bredvid honom i likkistan.
Läsaren själv har lurats på samma sätt som huvudpersonen – gränsen mot den fiktiva världen blir papperstunn.
Det är det ögonblicket som tvingar mig att resa mig från min plats och ta en promenad i malmöbiblioteket. Rulfos förmåga att klippa vänskapsbanden med allt vad sannolikhet heter, ger mig en nästan vild frihetskänsla som tvingar mig att röra på mig. Det är som att ingenting hindrar hans berättande.
skildrar livet för fattiga människor i Mexiko efter
revolutionen – starkt och ofta brutalt språk.
Senare, när jag tar mig an Rulfos tidigare novellsamling Slätten i lågor (1953), som precis som Pedro Páramo nyligen nyöversatts och utgivits på Lindelöws förlag, slås jag först av den nästan socialrealistiska tematiken, som verkar stå i skarp kontrast till den övernaturliga i Pedro Páramo. De 17 novellerna skildrar naket och grymt fattiga människors vedermödor kring revolutionen, Cristeroupproret och jordreformerna i början av 1900-talet i Mexiko.
Här verkar det poetiska nästan uteslutande ligga i de häpnadsväckande vackra formuleringarna, som när ”kroppens trötthet skaver på vakenhetens band tills det brister”. Det förekommer inga sagolika inslag som spöken eller samtal i underjorden. Förhållandet mellan dröm och verklighet är mer subtilt än så.
Ett tema inom vilket Rulfo redan här leker med realismen är karaktärernas möte med den hänsynslösa naturen. I Slätten i lågor misshandlas människorna av den torra jorden. De pinas av vinden, hettan och kylan tills de ropar till helgonen om hjälp utan bönhörelse.
Nu blir det dessutom tydligt att det inte handlar om något slags eskapistisk lättnad.
Till och med den livgivande vårfloden är hotfull. I slutet av den kanske starkaste novellen För att vi är så fattiga, står en 12-årig flicka på en klippa. Hennes enda egendom, en ko, har drunknat i en översvämning. Nu är föräldrarna oroliga över att hon ska bli tvungen att prostituera sig för att överleva. De fruktar att den pubertala kroppens blomstring ska svämma över och dra ner henne på samma sätt som vårfloden drog ned kon.
”Över kinderna flödar smutsigt vatten som om floden tagit sig in i henne.” Hennes snyftningar låter plötsligt som flodens brus. I novellens sista två stycken bryts realismen. I Slätten i lågor skaver drömmens bildspråk på realismens band tills det nästan brister.
Om Pedro Páramo är boken där verklighetens skepp en gång för alla slitit sig och flutit ut på mörka hav är Slätten i lågor en strandkant där Rulfo sitter och svalkar tårna i drömvatten.
Och samma frihetskänsla som jag hittade mitt i Pedro Páramo dyker märkligt nog upp igen på en så fruktansvärd plats. Nu blir det dessutom tydligt att det inte handlar om något slags eskapistisk lättnad.
fotograf och manusförfattare som räknas som en av
1900-talets mest inflytelserika latinamerikanska
författare – trots att han bara publicerade tre
skönlitterära verk. Foto från Lindelöws bokförlag.
Rulfo sägs ha hämtat namnen till sina karaktärer från gravplatserna i Jalisco. Kanske var det också där han först hörde mumlen som skulle inspirera Pedro Páramo. Där låg den generation som hans föräldrar tillhörde och som, liksom de, föll offer för de blodiga revolutionsåren. Det är också deras historia som Rulfo tog sig an. Inte som historiker, utan som drömmare. Det var en svår balansgång som riskerade att bli kontroversiell.
I ett transkriberat föredrag som Rulfo höll vid UNAM i Mexiko City 1980, beskriver han en författares komplicerade relation till fantasi och lögn. Mexikaner beskyller honom för att han ”inte skildrar verkligheten”, berättar han. Och han ger dem rätt. ”[L]itteratur är lögn” menar Rulfo, ”men ur den lögnen återskapas verkligheten”.
Varken Slätten i lågor, som i en annan novell skildrar en grupp mexikanska arbetskraftsemigranter som blir ihjälskjutna vid den amerikanska gränsen, eller Pedro Páramo tillåter oss någonsin att fly från vår verklighet på samma sätt som en fantasybok gör. Men förhållandet till den grymma sanningen vågar vara lekande. Rulfo lär läsaren att verkligheten kan omformas i drömmen, vilket dels måste vara det första steget till att förändra världen utanför litteraturen. Dels är det, enligt mig, konstens essens.
Vid sidan av dessa två böcker släppte den självkritiske mexikanen bara en enda prosabok till. Novellerna i El Gallo de Oro (1980), eller Guldtuppen har nu för första gången översatts till svenska och släpps på Lindelöws förlag till hösten. Till dess får jag nöja mig med Netflix ljummet mottagna filmatisering av Pedro Páramo (2024) och deras serie baserad på García Márquez Hundra år av ensamhet som också väntar en säsong i år. Eller så stannar jag här, på Orkanen i Malmö, eller i Comala – eller var jag nu är – och fortsätter att lyssna till mumlet som sipprar ur Juan Rulfos märkliga roman.
