Länge har humaniora nedprioriterats i både universitetsvärlden och i samhället i stort. Generellt finns det praktiska, politiska och ekonomiska anledningar till detta. Frågan är dock om problemet inte till viss del ligger i humanisternas sociala agerande, skriver Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Humaniora, konst och musik nedprioriteras ständigt i allt från skolpolitik till ekonomiska bidrag. Som om det inte räckte, så verkar det också som att ingen vill läsa humaniora förutom överklassungar som redan säkrat sin försörjning via ett Von-namn och lite aktier i svensk vapenexport. Detta har den olyckliga konsekvensen att utbildning inom humaniora blir både en klassfråga och att den utbildning som finns präglas av en väldigt homogen grupps åsikter, forskning och tankar. Jag tycker såklart att det är lika oförtjänt, hemskt och orättvist som alla andra att intresset för humaniora sjunkit, samtidigt undrar jag om det inte är lite humanisternas eget fel att ingen intresserar sig för våra områden.
Det går nämligen inte att förneka längre: vi är jobbiga. Det kan vara svårt att veta var det beror på, i vissa fall tror jag nästan att det har att göra med någon sorts medfödd jävlighet, men oftast tror jag att förklaringen är enklare än så. Vi har fått för oss att folk bryr sig om våra specialkunskaper, att det kanske till och med är lite ”coolt” att förklara postmodernism och att namedroppa stora tänkare i var och varannan situation.
Precis som alla andra före detta mobboffer som tror de ska ta revansch har vi fått storhetsvansinne. Samtidigt känner vi oss som tillräckliga underdogs för att tro att vi ”inte är som alla andra”. I stället för att välkomna framtida potentiella humanister in i den sfär vi baserar hela vår personlighet på skapar vi en ogenomtränglig mur av teori-snack, humble bragging och besserwissrande. Inte nog med att vi blivit universitets- och kulturvärldens jobbigaste inslag vi har dessutom gått ifrån våra rötter. Vi verkar inte vilja lära oss längre: vi vill bara veta, och helst veta bäst.
Humanisterna har nämligen bytt ut vår så grundläggande kunskapstörst mot att i stället stå med näsan i vädret och vara nöjda med att ”veta” det andra inte vet. Ibland verkar det som att man inte har rätt att närma sig den humanistiska och teologiska fakulteten om man inte kan citera Cervantes på 1600-talsspanska, förklara det kulturantropologiska tillvägagångssättet och på rak arm återge de centrala tankarna i Platons gästabudet. När vi slutar vilja lära oss och i stället bara vill veta alienerar vi ytterligare de potentiella humanister som annars hade kunnat andas lite nytt liv i fälten.
Så även om politiska och ekonomiska faktorer såklart är den största anledningen till att humaniora är otroligt oattraktivt för studenter finns det nog med grund för att anta att problemet också är socialt. Mer specifikt har det sin grund i humanisternas totala oförmåga att vara välkomnande mot presumtiva humanister och den otroliga tendensen till att vara universitetsvärldens mest socialt inkapabla grupp.
