Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell jonglerar sig igenom maj. Medan spektaklet pågår, rusar hennes favoritmånad förbi. Och värst av allt: Den sociala förmågan har börjat fallera.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Kunde maj inte komma hit lite senare?
Maj är årets bästa månad. Boyes tveksamma knoppar har brustit och vädret är ännu inte för varmt för jeans. Lunds vårskrud är så fotogenisk att jag nästan blir generad av att få kalla staden min. För oss som sitter fast i kandidatuppsatser är det också svåruthärdligt. Vardagen är en cirkus, kandidatuppsatsen varvas med studentlivets peak.
Baler, sittningar, dejter och långväga kompisbesök. När magnolian blommat ut och syrenerna tagit vid släpper alla spärrar och festligheterna forsar fritt fram. Våren är en sydeuropeisk frigörelse – det är mingel på gatorna och en öl blir tre. Jag vill vara mitt bästa jag.
Vem är du då när din sociala förmåga sviktar?
Jag märker det förfesten, lunchrasterna, i minglet. Groda på groda slinker ur mig, och mitt huvud – fullt av källreferenser – känns tomt på det som verkligen behövs: Socialt flyt.
All pluggisolering har gjort mig rostig och min konversationsfärdighet har tagit semester när jag behöver den som mest. Synd att jag är förvisad till att vara inomhus. Med kandidatuppsatsen som fotboja krävs inga galler, jag har dåligt samvete så fort jag prioriterar sol över SOL.
För den som inte skriver kandidatuppsats kan jag förklara: Under två månader är du heltidsbarnvakt åt ett synnerligen svårförstått och kräset barn. Sömnbristen slår till efter en natt av grubblande på vad din akademiska avkomma vill ha.
Lund saktar inte ner bara för att du har mycket att göra – då springer staden snarare ännu snabbare. Så du är tvungen att lära din unge till uppsats att gå.
Min sociala förmåga har tagit stryk av bristen på solljus, dålig nackhållning och näringsfattiga middagar. Det är sista terminen på programmet. Ska mina vänner minnas mig såhär?
Då glömmer jag något. Visst hör jag att alla redan är klara med sina uppsatser. Så är det inte alls. Vi är många som har en pluggfotboja på oss: Lidandet är åtminstone kollektivt.
I ljuset av det – vem orkar bry sig om taffliga konversationer? Idén om att studentlivet kräver skyhög social förmåga känns genast överdriven. Dessutom minns sällan någon annan än jag mina tabbar. Men om du vill ha en trimmad konversatör – bjud in ChatGPT nästa gång.
Maj kommer inte senare. Så jag tar min uppsats i handen och springer – för jag ser mållinjen.
