Den nya vågen av litterära magasin hade kunnat vara en positiv kraft för att öka litterärt engagemang. Löftet bryts dock av litteratursfärens eviga problem, att det ofta är en liten klick som fattar alla beslut. Magasin som litterära plattformar blir därför ofta tråkiga som bäst och exkluderande som värst och vi får alla lida för det, menar Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Efter att spenderat tillräckligt lång tid på litterära institutioner, mässor och releaser börjar man lägga märke till ett och annat om sin högtravande omgivning. Bland annat att alla verkar tro att de håller på att skapa ”nästa stora grej”. Det syns hos din kursare som skrivit en bok under sommaren eller på att poesiläsningarna alltid verkar ha väldigt specifika, men outtalade, krav på kulturellt och socialt kapital. Mest av allt syns det dock i den uppsjö av litterära magasin som plötsligt finns att tillgå.
Att det finns många litterära magasin är så klart inget problem i sig. Problemet ligger i att många magasin styrs av en liten grupp människor som sällan tar in nya röster eller låter sig influeras av någon utanför sin innersta krets. Anledningen till detta är att de ofta skapas av en grupp bekanta, med de bästa intentioner, men med en tendens att publicera sig själva och varandra.
Magasinet blir således snarare en ekokammare än en mötesplats för litterärt och kulturellt engagemang. Detta är naturligt med tanke på litteratursfärens relativt blygsamma storlek men blir ett problem i att det premierar sina egna röster över kvalitet och innovation. I och med att många magasin skapas ur en sluten krets med människor blir den spännande nya plattformen snarare en mur mot nyttiga yttre influenser. Kort sagt kan de litteraturplattformar som finns fungera som en exkluderande försvarare av status quo i stället för en mötesplats med potentialen att utveckla både litteraturen och människorna som bryr sig om den.
Med denna struktur begår magasinen dessutom en större dödssynd än att agera exkluderande. Innehållet blir nämligen ofta likriktat och tråkigt. Jag kan räkna på en hand de senaste magasinen jag läst som på något sätt intresserat mig och inte bara varit ännu en intervju med nån gammal författare som ska gå igenom sin livshistoria en gång till eller ännu en dikt som beskrivs som ”postlitterär” som enda dragningskraft.
På grund av den relativt lilla gruppen engagerade infinner sig känslan av att många av litteraturens mötesplatser är klubbar för inbördes beundran. Det räcker inte längre att bli publicerad i eller att bidra till ett magasin, nu verkar större vikt läggas vid att styra en plattform; med den tråkiga konsekvensen att litteratur som ett kommunalt och gemensamt kulturellt fenomen blir lidande för att i stället bli ett medel för att bygga individuella personers varumärken.
Det motverkar till viss del syftet med en plattform för litterära nyheter och diskussioner eftersom fokus inte längre ligger på det innehåll magasinet centrerats kring. Kort sagt måste något göras åt den bakomliggande strukturen gällande Sveriges litteraturmagasin. Vad detta skulle vara har jag inte svaret på men ett bra första steg hade varit att göra sig av egocentrismen och i stället fokusera på litteraturen.
