Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola har kommit med en ny antologi. I den ryms en bred blandning av miljöer och röster som binds samman av ett opretentiöst tonläge och rak berättarglädje, tycker Sixten Ferring Houltz.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Det sägs ofta att författare är ett ensamt yrke. Kanske är det därför som titeln på Skurups antologi i år känns så oväntad: Mingel. De två senaste decennierna har samlingarna ofta haft mer individualistiskt ljudande titlar som Karaokebaren (2018) eller Insulae (”öar” på latin, 2007). Och visst är det naturligare att likna författaren vid en ensam sångare på en karaokescen, eller en eremit på en öde ö, än vid en lyckad minglare med en gurksnitt i ena handen och ett plastglas bubbel i den andra.
Men när jag läser årets texter visar det sig att författarna åtminstone har fattat kallpratets regel nummer ett: ställ frågor. Särskilt många av prosatexterna (som är betydligt fler än de poetiska bidragen) intresserar sig för andra livssituationer och språkstilar än författarnas egna.
I samlingens första text, verkar Isak Adolfsson fråga: hur talade man förr? I en enkel novell om en småländsk mördare (i stil med kult-TV-serien Skånska mord) vågar han leka med gammaldags slang och dialekter med opretentiös nyfikenhet.
Det står i skarp kontrast till den nästan självbiografiska, ”autofiktiva” stil som många av världens stora författarnamn ägnat sig åt de senaste 15 åren. Från det att första boken i Knausgårds Min kamp gavs ut 2009 till Matilda Josephsons seriealbum Mjölk och människor (2024) har nordiska författare blivit alltmer självskildrande.
Det är också därför som det är så roligt att läsa Aziza Günes bidrag i antologin om en kärlekshistoria i slutet av 1980-talet. Berättandet tar formen av ett minne hos huvudkaraktären Fatma, och hennes minnen blandas med utdrag ur hennes gamla brevväxling med sin make. Günes lyckas göra karaktärerna så påtagliga att de inte bara får själ, inte bara kropp, utan också kläder. Det känns verkligen som att jag har pratat med Fatma i folkvimlet. Som att hon berättat om sitt lyckliga arrangerade äktenskap och om hur vinden blåser på den turkiska landsbygden. Jag har lärt mig något av samtalet.
Också Moa Sjölin låter läsaren besöka en oväntad värld. Hon skildrar en arbetsdag i en slakterifabrik. Det är en brutal miljö, arbetsförhållandena är dåliga, köttslamsor ligger slängda över golven och djuren kastar sig oavbrutet mot burarnas galler. Man anar att det finns en politisk motivation bakom miljövalet. Ändå verkar författaren inte otålig att ropa ut att hon ställer sig på den goda sidan. Huvudkaraktären besvarar grisarnas bedjande blickar med något som liknar förakt. Mästerligt undviker Sjölin att förevisa vad läsaren ska känna, och tycks i stället fråga om dennes åsikt.
Varje konstnärligt mingel har sin andel självupptagna, lidande poeter. Men på den här tillställningen finns det dessutom något så ovanligt som glada poeter. Fylgia Flohr och Minna Righard står var för sig för ett litet antal dikter som varken är lidande eller amfetaminrusglada. Dikter som är så enkelt lyckliga – en om att köpa glass tillsammans med sitt barn, en om att äta filmjölk på morgonen – att de chockerar.
Sorlet av unga författarröster i Skurups nya antologi genljuder av nyfikenhet, tonläget är opretentiöst och berättarglädjen är i allmänhet upplyftande rak. Det ligger något socialt över rösterna, som kanske är ett hoppfullt tecken på att autofiktionens dystra dagar är räknade.
