Fortfarande råder en storstadscentrerad norm. Rikssvenskan dominerar, medan dialekterna tynar bort. Förminskningen av landsbygden leder till skam och alienering, något som även speglas i det större politiska klimatet, skriver Lundagårds politiska krönikör Smilla Lindblom.
Terminsstart, och jag har funnit en ny kärlek för landsbygden jag vuxit upp på. Charmen och tryggheten i det stillsamma livet göms inte längre bakom skammen över att inte komma från en storstad. Så varför har jag inte känt så tidigare? Det är tydligt att det urbana perspektivet ständigt prioriteras i både politik och vardagsliv, och landsbygdsborna blir alienerade.
I studentstäder som Lund kommer människor från alla olika typer av platser. En stor del av dessa är från större städer som Stockholm, och när rikssvenskan kommer in i rummet skapas lätt ett förakt mot det “bonniga” uttalet. Att prata lantligt blir indirekt kopplat till ett lägre intellekt, eftersom den intellektuella kultureliten och den politiska makten centraliseras till storstäder.
Föraktet leder till att dialekten anpassas och tvättas bort, något som leder till en dialektdöd. Givetvis finns det naturliga orsaker såsom ökad globalisering och urbanisering, men även då bör vi värna om dialektala skillnader, för i dem finns ett djupt kulturarv. Framförallt ska dialekter inte tvättas ut på grund av skam.
Detta är viktigt att komma ihåg som student i en stad som Lund: Det finns inga dialekter som är finare än andra. Tror man det får man tänka om. Är vi stolta över platserna vi är uppvuxna på kommer vi så småningom att lära oss värna om dem.
Skammen över lokala uttryck, djupa vokaler eller korta ändelser speglar även den större politiska miljön i Sverige, där det urbana perspektivet får allt utrymme och landsbygden nedprioriteras. Vi glömmer att det är när vi värnar om kulturella skillnader inom Sverige som vi skapar förståelse och samhörighet. Det är vägen till minskad polarisering mellan storstadsregioner och landsbygd, inte genom förminskning och bortprioritering.
På landsbygden finns inte den egofixerade individualismen i samma utsträckning. Här samlas alla, trots oliktänkande. Vi firar högtider tillsammans och hjälps åt. Vill man lösa den problematik som plågar landsbygden, något många samhällsinriktade studenter säkert vill, måste man först förstå småorternas egenvärde och sluta skämmas över det lantliga.
