Samtidigt som staden fylls av nya, unga studenter påbörjar Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kullgren sin tredje kandidatexamen. Hon funderar över sin långa tid som student, och slår ett slag för att vara överliggare.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Min telefon plingade till med notisen från Antagning.se och som alla andra loggade jag in med andan i halsen. Det blev snabbt uppenbart: jag skulle inte komma in på mastern som jag hade sökt. Det var inte oväntat och jag är nöjd med ännu en kandidatkurs. Hade jag kommit in på mastern hade jag dock sluppit ett orosmoment: överliggarens öde. Kursare som skruvar på sig när man berättar vad man pluggat tidigare, släktingar som undrar när man egentligen ska börja jobba, att vara en färggrann karaktär som yngre studenter viskar om.
Det finns många myter om överliggare. Jag har märkt att studenter ofta har en sympatisk inställning till dem. Medan vuxenvärlden cringar lite vid tanken på en gamling som bor i en korridor, kan studenterna själva uppskatta överliggares normbrytande kärlek för studentlivet.
Problemet med överliggare är att de endast uppskattas när de ligger över med stolthet, av egen vilja. Själv håller jag på att bli en överliggare av ren lathet. En kandidat är, utanför humaniora, en yrkesutbildning. Två kandidater är imponerande. Efter tre kandidater höjer folk på ögonbrynen.
Det var framför allt för att slippa vara en sådan lat överliggare som jag sökte mig till en masterutbildning. Jag fick inga jobb och ville studera vidare, utan att känna att jag stod och trampade. Men nu, när det inte blivit av, så är jag för första gången motvilligt kvar på en plats jag tidigare längtat till: en grundkurs.
Hur kunde det bli så här? När jag började studera hösten 2020 var vi många som tog strökurser för att testa oss fram innan vi gav oss in i programmet med bäst anställningsmöjligheter. Vännerna jag fick då har nu en efter en lämnat universitetet, börjat på yrkesutbildningar, skaffat jobb eller gift sig.
Jag står ensam kvar vid de fristående kursernas brunn. Som många i min generation skyller jag på pandemin. Jag fick ingen ordentlig inspark när jag började på universitetet. Jag har fram till nyligen inte känt mig färdig med studentlivet och har stannat på startplattan alldeles för länge.
Ju mer jag nu fått uppleva av studentlivet, desto mer är det bara bekvämligheten som håller mig kvar. Jag har en studentlägenhet jag inte vill lämna och ett CSN-lån som ännu inte helt förbrukats. Billiga luncher, fritidsaktiviteter, och barer finns överallt på nationerna. Lunds olika studentföreningar tar alldeles för väl hand om sina studenter.
Överliggarna har ju lurat systemet! De har trots sin höga ålder fortfarande tillgång till studentbostäder, studentrabatter, och Lunds uteliv. Men är jag själv villig att offra alla mina planer på barn, jobb, och ett liv utanför Lund, för att åtnjuta samma fördelar? Nja.
Förr eller senare kommer nog skammen kasta ut mig i vuxenlivet, om inte ännu ett avslag från Lunds universitets Masterprogram i arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap respektive museologi. Tills vidare har jag en ursäkt att bli kvar några terminer – jag har ju ännu en kandidat att avsluta.
