Krisrubrikerna om minskat barnafödande duggar tätt – men lösningarna är fel. Svaret stavas en ny generation familjeorienterade män, anser Lundagårds politiska krönikör Rebecca Skogsgårdh.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Det vänder sig i magen när jag läser rapporteringen om det minskade barnafödandet. Ännu värre känns det när jag ser olika länders politiska ”lösningar”. Det är bidrag till förstföderskor och hårdare abortlagar som föreslås – och i Sverige utesluter man inte att undersöka om minskad tillgång till preventivmedel är ett alternativ.
Nu ska frågan dessutom utredas av staten. En sådan utredning är viktig, men bara om den inte landar i en politik som försöker locka – eller i värsta fall tvinga – kvinnor in i en roll som vi i tusen år har kämpat för rätten att välja bort. Istället bör fokus ligga på faktorer som nivån på barnbidraget och höga bostadskostnader – sådant kan, och ska, politiken åtgärda. Och vi vet att ekonomi spelar roll: forskning visar just att höginkomsttagare får fler barn. Den ekonomiska tryggheten bör alltså stå i centrum – inte kvinnors inställning.
Och varför handlar det alltid om just kvinnor? Sist jag kollade i biologiboken var även män inblandade vid en befruktning, och borde rimligen vara lika inblandade i föräldraskapet.
Det är här vi hittar kärnan. Utöver det faktum att alla kvinnor faktiskt inte vill ha barn, är det många kvinnor som har tröttnat. På pappor som inte tar ansvar. På glappet mellan karriär och barn som man förväntas överbrygga. På ett samhälle som fortfarande låter kvinnor betala priset för familjelivet, medan män seglar förbi.
Detta är inte känslor tagna ur luften. Statistik bekräftar att kvinnor i högre utsträckning måste jonglera arbete och familj. Kvinnor tar ut merparten av föräldradagarna, vabbar oftare och tar större ansvar för det obetalda hemarbetet. Även kvinnliga studenter drabbas: stödet för studerande föräldrar, där en majoritet är kvinnor, är både otydligt och bristfälligt.
Slutsatsen är oundviklig: män har en fördel gällande att kombinera föräldrarollen med förvärvsarbete. När kvinnor återkommande får axla bördan för både barn och hem, framstår män som mer attraktiva på arbetsmarknaden. Resultatet blir rekryteringsprocesser där kvinnor i fertil ålder diskrimineras och gravida väljs bort. Det blir en ond cirkel där män kan smita från ansvaret och samtidigt gynnas av det.
Vill man på allvar analysera det minskade barnafödandet ur ett kvinnoperspektiv bör man alltså inte skuldbelägga kvinnor, utan främja ett jämställt samhälle. Studier pekar nämligen på att just jämställdhet hänger ihop med höga födelsetal.
Vi studenter är framtidens föräldrar. Kanske är vi en lite bortglömd generation, som mest är känd för att ha nollats på Zoom – men vi kan bli mer än så. Vi har chansen att bli ihågkomna som de som gjorde upp med gamla könsroller, och var en bildad generation fylld av pappalediga män.
