Historiker, På spåret-vinnare och en föreläsare som studenter har starka åsikter om. Dick Harrison är antagligen en av Lunds universitets, om inte Sveriges, mest kända akademiker. I årtionden har han undervisat, forskat, folkbildat och debatterat. Men vem är egentligen Dick Harrison?
– Jag heter Dick Harrison och jag föddes den 10 april 1966. Kulturrevolutionens år i Kina. The Beatles var stora då. Typiskt mitten av 60-talet.
Så svarar Dick Harrison när jag ber honom berätta vem han är.
Vårt samtal inleds med en rundvandring i hans hus. Det består av två delar, bostadsdelen från sekelskiftet med en gul, lite sliten fasad och ett tillbyggt bibliotek som går över två våningar. Det är sju-åtta meter i tak. Biblioteket är byggt i art deco-stil och många av möblerna är tillverkade på 1920-talet. Två av de höga väggarna täcks av böcker och trappor löper längs med hyllorna.
I bostadsdelen är inredningen i sekelskiftesstil och även där till stor del autentisk.
– Detta är mitt livsprojekt, säger Dick Harrison flera gånger om bostaden.
– Köket är en kopia av Claude Monets, lägger han till.
En byst av Hjalmar Branting står i arbetsrummet, det enda Dick Harrison har ärvt. Den tillhörde hans farfar, som han beskriver som en ärkesosse. Dick Harrison växte upp i Staffanstorp. Han kallar orten för en sorts nybyggarsamhälle.
– Ganska kulturtorftig och fattig uppväxtmiljö i ett typiskt medelklasshem utan bildningstraditioner. För mig blev det en enorm lättnad när jag började gymnasiet i Lund, säger han.
– Jag stortrivdes på Spyken, vilket jag inte hade gjort på skolorna i Staffanstorp. Jag hoppade över tvåan i lågstadiet, så jag var alltid ett år yngre än de andra, lägger han till.
Under studietiden i Lund var Dick Harrison aldrig engagerad i studentlivet.
– Jag pluggade hela tiden. Jag deltog inte i studentlivet. Inte ett dugg. Jag tror jag besökte en nation en gång för att titta på Indiana Jones på bio, säger Dick Harrison.
– Annars ägnade jag mig helt och hållet åt att studera. Det var det jag var intresserad av. Jag valde helt rätt ämnen. Mina fritidsintressen bestod i att resa. Packa ryggsäcken, köpa enkelbiljett till Transsibiriska och försöka ta sig hem bäst man vill utan pengar, säger han.
Redan som 21-åring blev Dick Harrison antagen till doktorandutbildningen på historiska institutionen i Lund.
– På den tiden kunde vem som helst utom riktiga puckon komma in på doktorandutbildningen. Om du inte hade skrivit en usel uppsats kom du in om du ville. Det var 14 som kom in samtidigt som jag på institutionen, förklarar han.
– Det var helt och hållet upp till dig själv om du skulle klara det försörjningsmässigt. Man fick ingen garanterad doktorandlön. De flesta klarade sig inte, men de fick testa. Det var ett bättre system än man har idag, för alla fick en chans, säger Dick Harrison.
För att tjäna pengar jobbade vissa som bartenders eller inom vården. Dick Harrison skrev artiklar för Nationalencyklopedin.
– Jag skrev någon artikel varje dag. Då menar jag varje dag. Deadlinen var stenhård. Gör du det varje dag i tio år så lär du dig att skriva. Och när du är framme på bokstaven H, I och J, då börjar docenterna och professorerna tröttna på det ganska ointressanta, piskande jobbet. Då tog jag allt som de behövde. Tackade ja till allting och blev en av nationalencyklopedins enskilt största bidragsgivare, säger han.
Jag tycker att vi har för lite kontrovers i Sverige
Det var genom skrivandet som Dick Harrison blev känd. På 90-talet letade man efter nästa Herman Lindqvist och som historiker som kunde skriva en bok snabbt fick han snart kontrakt med tre olika förlag. Idag har han, enligt egen uppskattning, skrivit 115 böcker.
Kändisskapet har låtit Dick Harrison delta i den offentliga debatten och han har flera gånger skapat kontrovers. Som när han underkände tre fjärdedelar av sina studenter och det blev debatt om kraven på universitetet.
– Lundagård hatade mig, studentkåren såg mig som en mörkerman, rektorn vågade inte tycka om mig heller, säger Dick Harrison.
Att göra sig ovän med folk verkar inte vara något som avskräcker honom.
– Jag tycker att vi har för lite kontrovers i Sverige. Jag tror på dialektikens möjlighet att skapa ny kunskap. Du måste ha en debatt, vilja motbevisa, argumentera, säger han.
Universitetet får sig ett par rejäla slängar med sleven. Allt från forskningsfinansiering, till de stora klasserna och de korta utbildningarna kritiseras. Han upplever dock inte att universitetet lagt sig i vad han tycker, även i kontroversiella frågor, förutom just den gången då det rörde sig om kraven på studenterna.
– Man pratar om åsiktskorridorer och de finns. Du får problem i det offentliga om du har vissa typer av åsikter, men det har aldrig drabbat mig, säger han.
Om Dick fick bestämma
+Låt alla doktorera!
– Först och främst skulle jag ändra doktorandantagningen så att alla fick komma in som ville om de har grundläggande kompetens. Sen får de klara sig själva. Vill du satsa och lägga ditt liv på detta, ja, då ska du få det.
Förläng utbildningstiden!
– Tre terminer så ska du vara fullärd. När jag jobbade i England så trodde de att detta var ett skämt. Du ska lära dig väldigt mycket på kort tid, med följden att det blir korvstoppning.
Grundfinansiering för forskarna!
– Du har pengarna, 50 procent av din tid ska användas för forskning, använd dina pengar. Inte ha en massa ansökningsförfaranden som slukar hälften av ens tid. Det är ett hutlöst slöseri med offentliga medel.
Dick Harrison pratar snabbt och intensivt. Formuleringarna är i princip färdiga citat. Tonen förändras dock när jag frågar hur han är som person.
– Jag är nog ganska allvarlig, säger han efter en stund.
– Jag är en väldigt upptagen människa med mitt jobb och då blir jag allvarlig. Jag försöker alltid vara koncentrerad, det är en väldigt stor del av min vardag att vara det. Det gör mig också ganska egofixerad och egocentrisk, för det måste funka, förklarar han.
Han kallar sig själv för en allvarlig torrboll, säger att han inte gillar att mingla och att han ofta är obekväm i sociala situationer.
– Jag är inte en social människa. Jag är inte heller en ensam människa. Jag vill ha människor runt mig som jag känner mig trygg med, men jag gillar inte att prata med främlingar.
Har det varit ett hinder?
– Inte i mitt yrke, men socialt är det ett jättehinder. Går jag på förlagsfest står jag där med ett glas i handen och tänker vad fan gör jag nu? Jag känner mig ofta obekväm i sociala situationer eftersom jag är för fokuserad på annat. Då upplever folk mig som en allvarlig torrboll och det med rätta, säger Dick Harrison.
Jag undrar hur det är att vara känd. Det måste vara påfrestande om man inte trivs bland främlingar.
– 98 procent av tiden tänker jag inte på det. Fördelarna överväger när det väl blir skillnad, för som offentlig person har jag kanaler. Jag kan skriva en debattartikel och bli publicerad, få min röst hörd. Det är bättre än att inte få göra det, avslutar han.
