Ytlig text och enformiga ackordslingor toppar bara listorna så länge de tillåts att göra det. Populärkulturen förtjänar att behandlas som det demokratiska verktyg det är, det skriver Lundagårds kulturkrönikör Bea Lignell.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
“It’s a woman’s world and you’re lucky to be livin’ in it”, sjöng Katy Perry 2024. Låten skulle bli hennes återvändande till topplistorna som feministikon, men utgjorde snarare den musikaliska motsvarigheten till att sätta av en tom konfettikanon.
Woman’s World producerades tillsammans med Lukasz Gottwald, “Dr. Luke”, som just avslutat en nio år lång juridisk konflikt efter att ha stämts av sångerskan Kesha för sexuella trakasserier. Singeln släpptes en dryg månad efter upphävandet av domen som den amerikanska aborträtten sedan 1970-talet grundat sig på, och dess radiodebut skedde mellan nyhetsinslag från presidentvalrörelsen där en kvinnlig kandidat för andra gången skulle förlora mot Donald Trump. Låtens fulla livscykel var en motsägelse till dess titel.
I ett klipp från inspelningen av musikvideon, iklädd Rosie the Riveters ikoniska huvudscarf, förklarade Katy Perry hur både videon och låten var medvetet överdrivna, och att såväl text som scener dryper av sarkasm. Klagar man så har man helt enkelt missat skämtet.
Vad det skämtet faktiskt var, förutom ett hån av feminism i sig, är oklart.
Den kollektiva reaktionen från lyssnarna blev därför, föga förvånande, förvirring och ilska. Woman’s World är ett komiskt ursprung till diskursen den ledde till, men även banalitet är bättre än tystnad.
För 13 år sedan släppte Beyoncé Run The World (Girls), en låt vars text till sin bokstavliga majoritet består av frågan vem som styr världen, med tjejer som svar. Låten fick ett ganska lamt bemötande av såväl kritiker som lyssnare, som i princip ryckte på axlarna och prydligt placerade den i kartonglådan med “girl power-skit” skrivet i tusch på sidan. Inte ens ironin i att Beyoncé var den enda kvinnan bland singelns sex producenter, och att den samplat en låt av två män, ifrågasattes.
Hade hon också bara skämtat om hon blivit kritiserad? Hade lite ilska då minskat behovet av den idag?
Att höra kvinnors rättigheter ifrågasättas runtom i världen är skrämmande. Att se dem ryckas bort i realtid är värre. Och vad som kan leda till mitt fulla sammanbrott är när motståndet består av textstycken som “some of them men think they freak this like we do, but no, they don’t” i C-dur.
Därför upplever jag en lite bisarr lycka när popkultur leder till intensiva politiska diskussioner. Dels för att jag då kan skratta åt inlägg på sociala medier istället för att gråta av frustration, men framförallt eftersom det öppnar för viktiga samtal under triviala omständigheter.
Konst har alltid haft förmågan att skapa politisk förändring, och genom att bua ut lättsmälta klichéer i poplåtar höjs standarden på både musiken och samhällskommentarerna i den.
Popkulturen är bara så ytlig som den tillåts vara. Och även i den värsta av världar förtjänar samhällets undergång åtminstone ett lyssningsvärt soundtrack.
