Låt inte solen bli en stressfaktor

När utbytesterminen börjar uppmanas man att säga ja till allt, och känslan av fomo tar lätt över. Men att säga nej kan ge en känsla av ro, skriver Lundagårds utbyteskrönikör Agnes Moulettes Melchert.

Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.

När jag först berättade att jag skulle på utbyte till Bergen möttes mitt beslut av försiktig skepticism. Tveksamma reaktioner uttrycktes kring valet av utbytesort: “Norge? Aha… kul! Varför just Bergen? Är det inte där det alltid regnar?”  

Bergen var, tro det eller ej, resultatet av noggrann övervägd research, trots vädret. Men precis hur regnigt det skulle bli var jag inte beredd på. Att det regnar är en sak, men hur det regnar är en helt annan. Jag fick snabbt lära mig att det finns stora skillnader på regn och regn. 

Till följd av det konstanta regnandet här har solen nästan en brandlarmsfunktion, särskilt för oss utbytesstudenter vars dagar här är räknade. Redan under det första infomötet blev vi tillsagda av universitetsledningens välkomstkommitté att ifall solen skiner, släpp allt och gå ut. Det visade sig vara tumregeln för hela utbytet: Testa allt, säg ja! 

Till en början anammade jag fullständigt den inställningen. Jag hade kläder efter väder och personifierade uttrycket “Ut på tur aldrig sur!”. Paraplyet hann aldrig torka. Med tiden började dock pressen att maximera alla möjligheter att minimera min ork. Det kändes svårt att säga nej på grund av förkylning eller trötthet. “Alla andra” skulle ju hinna vandra och övernatta i små söta stugor. När igen om någonsin kommer jag få chansen att hyra isyxa och bestiga en glaciär?

Droppen kom under mitt tentaplugg förra veckan. Solen välsignade Bergen flera dagar i rad medan jag var fast inomhus. På Instagram publicerades bilder från resan till Lofoten som jag inte kunde följa med på. Eller hade jag kunnat det? Hade jag prioriterat fel som inte skrev hemtentan därifrån? Tänk om de andra tycker att jag var tråkig, och inte ber mig följa med nästa gång?

Trots att jag stannat hemma för att plugga kunde jag inte koncentrera mig – fomo:n tog över tankarna.

Nu är tentan över och regnrusk har åter dragit in över Bergen. Det närmaste man kommer solen är nog när spårvagnen passerar hållplatsen Florida (uttalas Flåriiiida). Men jag har börjat tycka att regnet inte är så illa, trots allt. Hösten blev äntligen en legitim ursäkt att stanna inne med en bok och en kopp te. Ett andrum att finna balans mellan att säga ja och testa nytt, och att återhämta sig. Och med återhämtningen följde en insikt: Om man hela tiden är rädd för att missa saker, gör oron att man missar dem ändå.

Ett utbyte handlar inte om att göra “allt”, utan att trivas med det man gör. Man måste faktiskt inte bestiga en glaciär för att ha en lyckad utbytestermin. Det är nu när jag slutat jaga solglimtar som jag förstår att regnet inte skymmer upplevelsen av att vara på utbyte – det är en del av den.