Schemafria dagar och individuellt arbete målas upp som en idyll, men friheten av detta är en illusion. Lundagårds studentlivskrönikör Fredrika Andersson funderar över den mörka baksidan av frihet.
Det finns nästan något romantiskt med ordet självstudier. Det luktar ansvar, mognad och kaffemuggar bredvid uppslagna kursböcker. En känsla av frihet där man kan sätta schemat efter egna preferenser. I själva verket betyder det snarare stenhård självdisciplin, frånvaro av rutiner och ensamhet.
Med självstudier syftar jag såklart på arbetet studenten gör på egen hand för att repetera och fördjupa sig, utanför schemalagd undervisningstid. Den studieform som jag lägger större delen av min tid på, för att schemat är så generöst med “lediga dagar”.
Ofta lovar jag mig själv att en schemafri dag ska vara produktiv. Kurslitteraturen ska läsas och punkter på to-do listan bockas av, men distraktionerna tar lätt över. Berg av smutsig disk eller en mer intressant bok stjäl mitt fokus. Runt 4 på eftermiddagen infinner sig den bekanta känslan av att inte få någonting gjort, och en tryckande huvudvärk på köpet.
Problemet kanske grundar sig i min oförmåga att skapa struktur i vardagen, kalla det lathet eller brist på självdisciplin. Men jag tror att man även behöver en slags piska och morot för att etablera bra rutiner.
Piskan motiverar en att ta sig till arbetsplatsen och dedikera tid under ett visst antal timmar. Att stämpla in eller ta obligatorisk närvaro fyller samma funktion. I studielivet däremot, finns inte samma förväntningar på att man ska dyka upp. Utan regelbundna närvaro- eller schemakrav känns studietiden ofta rotlös.
För mig fungerar individuell feedback som en morot: det ger riktning och bekräftelse på att ansträngningen leder någonvart. Svenska universitet har dock rekordlåg schemalagd tid, och min vecka rymmer inte mer än 6 timmar per vecka. Med så pass lite undervisningstid finns inte utrymme för feedback eller konkret vägledning i studierna.
Schemalagd undervisningstid är dessutom viktigt för måendet. För de som inte har någon att studera med kan självstudier vara isolerande och ensamt. Jag minns hur svårt det var att navigera det stora gapet av individuell studietid som ny student, den tyngande känslan som kommer smygande av att plugga ensam utan mänsklig närvaro. I ett tyst, tomt rum så skriker självkritiken allt högre och stressen inför studierna blir allt mer påtaglig.
Jag kan sakna de fasta lektionstiderna och den obligatoriska närvaron från grundskolan, då dagarna hade en inbyggd rytm och gemenskapen uppstod av sig själv, moroten fanns att mumsa på och piskan gjorde sitt jobb. Så nog med denna romantisering av självstudier! Konceptet håller aldrig sitt påstådda löfte om frihet. Vi studenter förtjänar struktur, vägledning och gemenskap, utan detta blir lärandet bara en ensam kamp.
