”Adelskapet är min släkthistoria”

Adeln känns ofta som en institution som tillhör det förflutna – mer som kuriosa än någonting verkligt och betydelsefullt. Men för den med rätt efternamn är systemet högst levande genom stipendier, släktträffar och identitet. Vad innebär det att vara lundastudent och tillhöra Riddarhuset? Vilken plats har adelskapet i den moderna studentens liv?

Björn af Kleen beskrev 2003 i Lundagård temperaturen på adeln som svårmätt. Den beskrivningen verkar fortfarande vara korrekt, av 21 tillfrågade adliga studenter avböjer 19 att medverka. Sofie Nisbeth, ordförande för Riddarhusets ungdomsklubb (RAUK), tackar nej till intervju med motiveringen att hon inte ser att de skulle kunna vinna på en intervju, och menar att artikeln från 2003 är i färskt minne. Artikeln skjuts upp på obestämd tid.

Till slut svarar Nicolas von Essen. Han är 21 år gammal och kommer från Kungsholmen. Sedan två år studerar han teknisk fysik vid LTH och är engagerad som pubmästare på sin sektion. Han förstår varför de adliga studenterna avböjer, men ställer gärna upp själv.

– Jag känner att jag inte har något att dölja. Alla mina nära och kära vet hur jag känner och jag delar gärna med mig, säger Nicolas von Essen.

Nicolas von Essen sitter på en bänk i Lundagård i en kortärmad skjorta, bootcutjeans och slitna sneakers. Han är friherre och en av 28 000 personer inskrivna vid Riddarhuset. Inskriven blir man om man föds in i en av de 656 levande adliga ätterna i Sverige, eller gifter in sig i en sådan. Den adliga titeln kan man bara ärva av sin pappa, adliga kvinnor kan inte föra arvet vidare. Dessutom kan man bara ärva sin fars adliga status om man fötts inom äktenskapet. Fram till 1809 bestämde kungen vem som hörde till adeln, detta gäller inte längre och därför kan nya ätter inte tillkomma idag. Att avsäga sig sin status går inte heller.

– Jag vet egentligen inte så mycket vad det innebär att vara adlig. Jag har mest koll på de praktiska förmånerna, säger Nicolas von Essen.

De praktiska förmånerna i fråga är att man som inskriven får boka Riddarhusets festlokal, gå med i RAUK om man är mellan 18 och 35 år och få hem adelskalendern samt medlemstidningen Arte et Marte. Tidningens senaste nummer innehåller bland annat en artikel om AI i vården, reklam för laddstolpar i stadsmiljö, reglerna för användning av släktsköldar och kort information om kapitationsavgiften, alltså medlemsavgiften, som ligger på 350 kronor om året.

Som inskriven får man även möjlighet att söka olika bidrag och stipendier. Det är inte ovanligt att ätter har egna släktfonder, där vissa förvaltas av Riddarhuset. Cecilia Leijonhufvud berättar att hon under sin studietid hittills har sökt Riddarhusets stipendium för studerande två gånger. Cecilia Leijonhufvud är 24 år gammal och studerar till socionom vid Lunds universitet. Hon sitter vid sitt bord i sitt korridorsrum på Michael Hansens kollegium. Cecilia har precis hunnit klart med städningen som hon tog tid på med en äggklocka som står på bordet.

– Pappa tycker att jag borde söka någon slags ungmö-grej. Om man är ogift vid en viss ålder kan man få stipendium för att man inte hittat en man än, vilket är fruktansvärt roligt.

– Jag börjar ju närma mig, jag är  tjugofyra och har inte hittat en man att gifta mig med än, säger Cecilia och skrattar.

I stipendieansökan fyller man bland annat i sin inkomst, betygsdokument, antagningsbesked och diverse intyg. Cecilia loggar in på Riddarhusets hemsida och visar sina tidigare beslut: inga astronomiska summor, men ett kännbart komplement till CSN.

Cecilia har planerat att söka även i år, liksom hennes bror som också studerar vid Lunds universitet. Nicolas von Essen har också sökt, i år fick han bidrag från en stiftelse där han kvalade in under formuleringen ”… medellösa adliga ynglingar, som vid rikets universitet eller krigsskolor bilda sig att blifva civile tjenstemän, läkare eller militärer”. Förra året gick stipendiet till att betala hyran under sommaren till hyresrätten han delar med en vän på Spolegatan.

– Man får ansöka om en klump-summa en gång per år. Senaste året fick jag mest hittils, nitton tusen.

– Bidraget är den enskilt största förmånen, säger Nicolas von Essen.

År 2024 delades det ut cirka 22 miljoner kronor till 811 stipendiater, där de flesta är studerande. Delar man det jämnt blir det 27 000 kronor per person. Till ekonomiskt behövande, ofta äldre, delades 30 miljoner ut i understöd, 417 kvinnor och 182 män. Det blir 50 000 kronor var. Riddarhuset tar inte emot offentligt stöd, utan förlitar sig på egna medel och kapitationsavgiften som endast manliga ättemedlemmar betalar.

Riddarhuset beskriver sig själva på hemsidan som ”adelns palats” i Gamla stan i Stockholm. Skrollar man ned lite på sidan hittar man textrutor och innehåll som känns direkt tagna ur ett annat århundrade: ”För ättemedlemmar: anmäl nyfödda. Du vet väl om att du kan anmäla dina döttrar till Vadstena jungfrustift?”. Längre ned: veckans vapensköld (den grevliga ätten Polus, vecka 37).

Nicolas tillhör den friherrliga ätten von Essen nummer 158. Cecilia är en del av den friherrliga ätten Leijonhufvud nummer 26, som börjar med Margareta Leijonhuvud och hennes något kända man Gustav Vasa. Bådas släkter har regelbundna släktträffar.

– Jag har inte varit på någon släktträff, men jag vet att de varierar lite var de ses. Det finns några i släkten som fortfarande har herrgårdar, berättar Nicolas.

Skokloster, ett av Sveriges kändaste slott, är en av flera mötesplatser för släkten, berättar Nicolas. Diplomaten Rutger von Essen, syssling till Nicolas farfar, var den sista privata ägaren för slottet och dog 1977.

Cecilias släkt har släktträff ungefär var fjärde år, på hotell, slott eller herrgårdar. Ibland ses de även på Riddarhuset. Hon visar senaste utskicket från släktföreningen: information om hur de dubbelbokat riddarhuset i Finland och därför skjuter på träffen en helg.

– Man bor där ett par nätter, äter en god middag och har på sig fina kläder. Det är lite uppklätt och formellt, berättar Cecilia.

Släktträffar är självklart inget exklusivt för personer med efternamn som Riddarhuset har godkänt. Men möjligen bidrar adelsnamnet till regelbundet umgänge för släktmedlemmar, tror Nicolas von Essen.

– Jag träffar inte avlägsna släktingar på min mammas sida, bryllingarna där har jag ingenkoll på. Jag tror att eftersom man delar samma efternamn och allt finns nedskrivet i en bok, så känner man en större tillhörighet, säger Nicolas.

Utöver stipendier och släktträffar, tjänar adelskapet studenterna i Lund? Peter K Andersson, Lunds stadshistoriker, menar att adelstillhörigheten inte längre är så betydelsefull som den en gång har varit, men att den ekonomiska betydelsen förmodligen lever kvar. Lunds stadsbild och studentlivet präglas mycket av studenter som är barn till rika föräldrar, skriver K Andersson i ett mail:

”Dels genom att föräldrarna köper bostäder till dem, dels genom studentlivets karakteristik, där vissa statusmarkörer och livsstilar främjas. Att vara adlig i de kretsarna smäller kanske högt, men det är framför allt viktigt att vara rik.”

Men Peter K Andersson tror inte att det endast är av ekonomisk vikt att ha ett adligt efternamn idag, att vara adlig för framför allt med sig ett symboliskt värde och kulturellt kapital. Han menar att vissa beteenden som har rötter inom aristokratin har blivit ideal inom delar av studentlivet i Lund.

”Att till exempel vara extremt artig och slipad i sociala situationer – att spänna ögonen i den man småpratar med och komma ihåg deras namn – sånt som vi vanliga människor kan vara lite mer klumpiga med, är ett beteende som jag har mött i vissa studentkretsar”, berättar Peter K Andersson.

”Det finns adelspersoner i Lund som lever ganska spartanskt och kanske till och med fattigt, men i grunden finns kanske ett kulturellt kapital som har en mental betydelse, även om det var längesen man bodde på ett slott.”

Cecilia Leijonhufvud har funderat mycket på efternamnets betydelse för sin identitet och huruvida det har medfört någon form av status.

– När folk frågar kan det kännas kul. Samtidigt är det som att man indirekt representerar något. Det är en balansgång mellan att känna sig stolt och att inte vilja verka högfärdig.

– Det är ju en del av min identitet, men ingenting som jag skulle säga definierar mig. Adelskapet är min släkthistoria, men det är inte en avgörande del av vem jag är.

Medlemstidningen Arte et Marte undersökte 2024 vad medlemmarna tycker om Riddarhusets verksamhet. Respondenterna var ”till mycket stor del positiva” (78%). Vad som dominerade kritiken var hur medlemskapet ärvs, det vill säga att endast män kan föra arvet vidare. Dessutom får släktens huvudman inte vara kvinna.

När Björn af Kleen 2003 pratade med Susanne Adlercreutz, tidigare ordförande för RAUK, om kvinnors roll i Riddarhusets verksamhet menade hon att man får se adelsmöten som en familjesak. Finns det en särskilt viktig fråga får man enas inom familjen. Dessutom menade hon att regeln med en röst per ätt även utesluter män.

– På ett sätt tycker jag att det är synd att inte kunna föra vidare släktnamnet som kvinna. Men om jag ska kunna föra det vidare borde vi kanske ta bort hela systemet, eftersom grunden ändå inte är jämställd, säger Cecilia Leijonhufvud.

Det är ju ett system som jag är född in i

Svaret på frågan om hur väl adelssystemet passar in i vårt moderna samhälle är inte kristallklart. Riddarhusets manliga medlemmar har fler rättigheter än kvinnor: endast män har representations- och rösträtt på Riddarhusets adelsmöten. Även efternamnet och förmånerna det innebär kan endast ärvas på svärdssidan. Samtidigt finns ett kulturellt värde i de slott och herrgårdar som bevaras av sina adliga ägare. Dessutom stöttar man studenter och andra som har det svårt med helt privata medel.

– När det ändå finns [stipendier, red. anm.] så tycker jag inte att det är fel att söka. Det är väl bra om pengarna distribueras till personer som behöver dem mer, typ studenter, säger Cecilia Leijonhufvud.

Cecilia medger att adelssystemet är orättvist. Hon lyfter svårigheterna med att tacka nej till förmåner man fötts in i.

– När man pratar om till exempel ett patriarkalt system så pratar man ju mycket om att killar upprätthåller det genom att bara njuta av sina förmåner eller genom att inte ifrågasätta dem. Men adelssystemet är inte heller något som jag tänker är ett aktivt val, det är ju ett system som jag är född in i, säger Cecilia.

Nicolas har en liknande inställning till bidragen, och menar att just Riddarhusets stipendier inte skiljer sig nämnvärt från vanliga stipendier.

– Det är ju ett system som ger förmåner till en viss grupp, och jag har nyttjat det systemet genom att söka stipendiet.

– På det sättet är det ju orättvist, men det är ju egentligen inte mer orättvist än att barn med rika föräldrar får pengar av dem. Stipenderierna kommer ju från människor som testamenterat sina pengar åt framtida generationer, säger Nicolas.

Artikeln publicerades först i Lundagård #6 2025. Läs hela tidningen digitalt här.