Åhörarna gör det inte lätt för Malmö Operaorkester i Science Village Hall. Trots det dundrar Beethoven så att läktaren skakar medan konsertmästare Renée Ohldins solon glänser i Mozarts femte violinkonsert. Det skriver Lundagårds Sixten Ferring Houltz.
Den nybyggda salongen i Science Village Hall doftar Bauhaus. Mer än hälften av platserna är tomma. Från första satsen i Mozarts “turkiska” violinkonsert utkämpas en märklig kamp mellan musiker och åhörare som med oljud och malplacerade applåder verkar göra allt i sin makt för att störa konserten.
Dirigent Magnus Fryklund visar tidigt sin bästa sida. Samtidigt som han behåller ett nästan nervöst tempo dämpar han musikerna, vilket skapar en återhållen energi, som stämningen innan en fest. Musiken tystnar igen i samma stund som Renée Ohldins fiol flyter in, med en förvånansvärt vemodig variation. Snart är dur-melodierna tillbaka, men Ohldin överträffar orkesterns återhållsamhet och uppnår en ton som är så spröd att den nästan försvinner.
När det första solot kommer är det bara hon som spelar. Det är där, i vakuumet efter orkestern, som de förkylda konsertbesökarna tar sin första chans. Genast börjar det hostas och hackas något fruktansvärt i gradängerna. Oväntat nog blir Ohldins svar endast att sänka volymen ytterligare. Hon tycks rentav förlänga pauserna i tonföljden. Rosslingarna tystnar, och den totala stillhet som infinner sig i konserthallen beror inte på att vi är så få. Alla är trollbundna av stråkens bipolära färd mellan upprymdhet och sorg.
Men publiken har fler trumfkort. De börjar applådera, och visst förtjänar Ohldin största möjliga bekräftelse. Den som går på en klassisk konsert för första gången bör däremot vara medveten om en sak: man applåderar inte mellan satserna i en sammanhängande symfoni eller violinkonsert. Det är som att höra någon tala och avbryta så fort denne tar en konstpaus. Denna kväll upprepas likväl den klappande masshysterin sats efter sats. Musikerna fortsätter tappert och avslutar verket kraftfullt och lekfullt med en (enligt Mozart själv) turkiskt inspirerad militärmarsch och smällar med stråkarnas baksidor mot celloinstrumentens trä.
Detta bleknar dock mot Beethovens Eroica, hjältesymfonin, som snart mullrar in i salen, och får byggdammet att yra i Science Village Hall. Oförutsägbara orkestrala hugg – sforzandi – och surrande kontrabasar blandas med ylande blås. Allt ger en känsla av att själva livet växer.
Frykman hoppar jämfota för att få orkestern att hänga med, och lyckas i regel. Framför allt andra satsens mer tystlåtna begravningsmarsch och den himlastormande finalen sitter rätt. Det Malmö operaorkester missar den här gången är mellanlägena, som varken är våldsamma eller sköra. Scherzosatsen, (“skämt” på italienska) med sin hoppfulla ton, kommer framför allt inte helt till sin rätt.
Även om lyssnarna nu är utmattade av prestationen från scenen lyckas de få in ett sista slag under bältet: den stående ovationen. Denna gest som en gång var ett tecken på uppskattning, är idag så slött rutinmässig vid allt från revy till orkestermusik att den snarare känns som ett hån.
Likafullt tar Operaorkestern hem kvällen på teknisk knock-out. En elegant Mozart och en imponerande Beethoven har framförts med en värme och finkänslighet som följer med en hela den långa vägen hem från Brunnshög.
