Status, stil och smak – alla vill vi vara coola. Andrea von Essen gör nedslag i historien och empirin för att förstå den svårfångade coolhetens sociala och populärkulturella kraft.
Det är med ömsom värme, ömsom förfäran som man minns sina tonår – ibland med tacksamhet för att man har glömt det mesta, ibland med sorg över att minnet sviker en. Denna tudelade inställning till en så avgörande fas(a) i livet kan sannolikt härledas till smärtan och förvirringen i blivandet av och den ökande medvetenheten om jaget i relation till omvärlden.
Men nu har en av ungdomens stora frågor äntligen fått ett svar. Inte ”vem är jag?” – att finna svaret på det är en sisyfosuppgift vi fortsatt får ta itu med på egen hand. Däremot har en internationell forskningsgrupp kunnat slå fast vad det är som gör att någon anses vara cool.
I den akademiska litteraturen råder konsensus kring att coolhet definieras av betraktaren. Det coola är en social konstruktion, helt enkelt. Genom tusentals intervjuer världen över kunde studien ”Cool People” identifiera sex utmärkande egenskaper: Coola kids beskrivs universellt som inflytelserika, hedonistiska, äventyrliga, självständiga, öppna och extroverta.
Vid första anblick tycks dock något saknas i resultatet. Är inte coolhet, detta hopkok av egenskaper vi behandlar som vore det en modern dygd, något vi även associerar med estetiska och kommersiella val? Var är förklaringen bakom den coola stilen och smaken?
I The Origins of Cool in Postwar America konstaterar Joel Dinerstein att coolhet är ett tidsbundet begrepp – det går inte att reducera till klichéer av tidlös stil eller det samtida kommersialiserade upproret. Redan på 1930-talet började engelskans cool beteckna något mer än sval temperatur. Och likt så mycket annat som präglar populärkulturen kan coolhet spåras tillbaka till den afroamerikanska jazzscenen under mellankrigstiden.
Det var en av jazzens legendarer, saxofonisten Lester Young, som först använde frasen ”I’m cool” för att beskriva känslan av att vara avslappnad, behärskad, och det i sin egen stil. I den vardagliga formuleringen fanns även en djupare politisk innebörd. Young var en svart man i ett USA präglat av Jim Crow-erans rasism. Dinerstein skriver att Youngs ”I’m cool” manifesterade ett motstånd: ”Jag är samlad – i psyke och ande – mot förtryckande sociala krafter.” Konstnärligt kom ordet att beskriva någon med ett särpräglat eget artistiskt uttryck, vilket i sin tur gav ett fullkomligt autentiskt intryck. Tillsammans med Billie Holiday skapade Young en riktning i jazzen – genom nya rytmer och betoningar blev cool en estetisk form i en genre som redan till sin natur motsatte sig konformitet.
”Cool steg ur den västerländska civilisationens aska.” Dinersteins dramatiska formulering syftar till att beskriva hur alla versioner av coolhet uppvärderade individualiteten efter de kollektiva ideologiernas misslyckande. I det kalla krigets kulturella polarisering var coolhet ett uttryck för stoicism, moralisk resignation och samtidigt ett revolutionärt medvetande. Det var en önskan om social förändring som ännu inte var i sikte, ett lågmält motstånd.
Jazzkulturen gjorde cool till en kodex för att orientera sig i det amerikanska samhället. Följsamhet och blind patriotism ersattes av nonchalans, subversiv slang och symboliska gester som antydde outtalade övertygelser. När begreppet spreds bortom subkulturen till arbetarklassmännen och de franska existentialisterna på fyrtiotalet var dess innebörd motsatsen till en vanlig samtida definition: pretentiös stil, ytligt uppror eller trendig konsumtion.
Begreppet har därmed lyckats med konststycket att överbrygga såväl språk- som kulturbarriärer, vilket även Cool People-studien illustrerar. Föga förvånande återfinns förklaringen till dess genomslag i musikens, filmens och modets globala industrier. Det coola har blivit något som internationella företag kan slå mynt på. Genom att införskaffa en läderjacka likt James Dean eller titta på MTV och dricka Pepsi som Cindy Crawford konstruerades coolhet till en produkt redo att köpas. Studien tyder på att det är just den kommersialiserade versionen, snarare än det ursprungliga uttrycket för subkulturellt motstånd, som de sex ”coola” egenskaperna associeras med.
Dinerstein menar att det är smältdegeln av sociala behov, färdig produkt och konstnärlig stilbildning som upprätthåller populärkulturens avgörande betydelse för det amerikanska samhället. Och efter en svindlande kulturhistorisk exposé landar The Origins of Cool in Postwar America slutligen i en definition: Sedan sextiotalet har cool varit en undermedveten metod för att forma identitet i moderniteten genom populärkulturen.
Formen det coola tar förkroppsligar omedvetna och outtalade känslomässiga behov som ännu inte har nått unga människors medvetande. Enligt Dinerstein har varje generation ikoner som uppenbarar sig och skapar nya strategier för individualitet. På femtiotalet var det Marlon Brando och Elvis, Dylan och Hendrix på sextiotalet och Madonna och Prince under åttiotalet.
Att det inte råder konsensus kring exakt vad som är ”coolt” måste vara en av anledningarna till begreppets livskraft. Genom att fungera som en symbolisk matris över attityder och stämningar är det både abstrakt och flexibelt nog för att varje generation ska kunna ge begreppet nya lager av betydelse.
Det är inte konstigt att ”coolhet” upptar en så central plats i tankarna på ungdomar och ängsliga själar, medvetet som undermedvetet. Alla bär vi på viljan att höra till. Genom det coola kan vi orientera och positionera oss socialt. Och trots att begreppet sedan länge kommersialiserats anser Dinerstein att spår av den ursprungliga myten består. Kvar finns diffusa föreställningar om karisma, stil, integritet och originalitet. Med andra ord, motsatsen till slentrianmässig konformism och anpassning efter något ideal. För ingen vill väl bli anklagad för att ”spela cool”? I identitetsskapandets paradoxala jakt på coolhet är Jemima Kirkes råd till internets osäkra unga kvinnor därmed icke att förglömma: I think you guys might be thinking about yourselves too much.
Artiklen publicerades först i Lundagård #6 2025.
