Utan flerspråkighet hade ett utbyte varit en ensam historia. Samtidigt har den engelskspråkiga tillvaron i Italien fått Lundagårds utbyteskrönikör Andrea von Essen att sakna sitt modersmål.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Utbytesstudenten har inget annat val än att ödmjukt hänge sig åt ett språk som inte är sitt eget. Föga förvånande är det på engelska som jag har knutit vänskapsband i Bologna. Det är det självklara språket för internationella studenter – i en salig röra av dialekter, accenter och tveksam grammatik försöker vi mötas.
Resultatet? Det varierar.
Under samtal roas jag ibland av den engelskspråkiga versionen av mig själv som jag hör tala. Ordval och fraser som hade känts onaturliga i ett svenskt språksammanhang får fritt spelrum. Ibland skaver det. För samtidigt som engelskan möjliggör möten så begränsar den dem, och inte bara i form av några luckor i ordförråden. Språk och identitet är sammanflätade. Det är både kittlande och sorgligt att veta att det finns sidor som vi aldrig kommer att få se av varandra – de vi är när vi pratar våra egna språk.
De vars modersmål är engelska var dock noga med att tidigt berätta hur imponerande det är att vi alla pratar deras språk så väl. Tack, sa vi, för att sedan avfärda komplimangen: As if we have a choice. Det är språket man måste kunna om man vill ta sig en svängom ute i världen. Särskilt vad gäller svenskar är språkkunskaperna inget värt att beundra, enligt tyskarna som också var inbegripna i samtalet. I en logisk kullerbytta menade tyskarna att engelska ska betraktas som mitt modersmål eftersom ”alla i Sverige pratar jättebra engelska”. En överdrift, konstaterade jag.
För transparensens skull ska det sägas att jag absolut är bekväm med att uttrycka mig på engelska. Trots bekvämligheten finns det tillfällen när det ändå inte räcker till. Som när nyanser försvinner eller ordet jag letar efter tycks vara precis utom räckhåll. Tillfällena när den fulla innebörden av det jag försöker säga går förlorad gör att jag saknar mitt svenska språk. Vissa lager av mening går helt enkelt inte att förmedla i en översättning, oavsett hur korrekt den är.
Att man kan känna sig känslomässigt hämmad när man inte får tala sitt modersmål är sen gammalt. Trots nyfunna vänner kan tillvaron ibland kännas lite tom när det enda sättet man kan mötas på är begränsat. Tur då att ett samtal på svenska bara är några telefonsignaler bort.
