"Vänta lite, hur gammal är du egentligen?" är en fråga man ofta får höra som student. Det är dags att sluta bry sig, tycker Lundagårds studentlivskrönikör Fredrika Andersson. Åldern bör inte ses som ett mått på hur långt man borde ha kommit i livet.
Studietiden ofta känns som en tävling kring vem som kan bli klar med sin utbildning först. Den som inte kommit så långt på vägen kan lätt känna sig underlägsen i detta race.
Med snart 24 år fyllda och bara en halv kandidat klar hör jag till den övre medelåldern i min klass. I Sverige är det visserligen vanligt att ungdomar tar år bort från skolan efter studenten, men i många andra länder hoppar de flesta direkt från gymnasiet till tentasalen. I min klass, med enbart internationella studenter, är konceptet av sabbatsår oerhört främmande.
Därav känner jag mig ofta som det svarta fåret, eftersom jag har tagit några omvägar på väg mot min kandidat. När jag säger hur gammal jag är ser jag hur folk räknar på fingrarna. Ett sabbatsår… två… tre… och ett år med strökurser också, japp, fyra fingrar totalt.
När jag avslöjat antalet sabbatsår känner jag ett behov att rättfärdiga mig själv. För att kunna hävda mig gentemot de som ägnat sig åt akademiska studier måste jag skryta lite om backpackingresor och utlandsjobb.
Trots rättfärdigandet så hänger känslan av att ligga efter kvar. Vid min ålder är många klara med kandidaten och har redan påbörjat en master eller är ute i arbetslivet. Är det inte rimligt då att ifrågasätta vad jag har gjort med min tid? Jag ligger helt enkelt efter i loppet mot examen.
I stället kan man likna studietiden med den klassiska filosofiska sagan om en sköldpadda i kapplöpning med en hare. I sagan känner sig haren överlägsen och tänker bara på att han är objektivt snabbare än sköldpaddan, medan sköldpaddan lugnt stretar på i egen takt. I slutändan vinner sköldpaddan, eftersom det inte handlar om vem som är snabbast utan om att fullfölja sitt eget lopp.
Likt haren är vi studenter allt för fokuserade på att hävda oss och hinna fram i mål allra först, jag själv inkluderad. Kanske bör vi i stället ta inspiration av sköldpaddan och fokusera på vårt eget lopp. 10 sabbatsår eller direkt till universitetet, varför är den ena vägen egentligen bättre än den andra?
Vi måste sluta skämmas över att vi inte kommit lika långt som andra när det gäller jobb, studier eller livet i allmänhet. Med detta tankesätt kommer det alltid kännas som att du springer i motvind mot ett mål som inte kan nås. Sköldpaddan vann inte loppet för att han sprang snabbast. Han traskade självsäkert fram, sakta men säkert.
