I Hallandspexarnas nya uppsättning Giftiga Damer möter 1600-talets Paris magi, giftiga bakverk och nutida referenser. Resultatet är ett charmigt och roligt spex där publiken aldrig vet vad som väntar runt hörnet
Till tonerna av ”Bonjour” från Skönheten och Odjuret kastas publiken rakt ut på bakgatorna av 1600-talets Paris. Där möter vi tre hämndlystna kvinnor och introducerar spexets centrala konflikt. La Voisin, stadens välrekommenderade giftblanderska, erbjuder sina tjänster till Sylvie Ètélat och Juliette Cosette som båda har personliga vendettor mot kungen. Dessa kvinnor finner varandra i en gemensam plan att döda Frankrikes kung. Kvinnorna konspirerar i ett litet bageri som ägs av La Voisin och uttrycket Let them eat cake förverkligas när mordvapnet blir en förgiftad tårta. Direkt är handlingen för föreställningen spikad.
vill förgifta den franske kungen.
Foto: Johan Larsson
Giftiga Damer använder sig av dramaturgiska klassiker som Madame Ur, en karaktär som fungerar som en modern motsvarighet till kören i en grekisk pjäs. Hon presenterarspexets intrig och driver handlingen framåt genom att förutspå kungens förestående död. Genom hela föreställningen är tid ett återkommande stilgrepp. Nutid vävs in i dåtid – historia blandas med påhitt. Mozart har skjutsats bakåt i tiden, den kungliga bödeln Gil Jotin är fackligt engagerad och true-crime poddar är på modet. Det hela landar perfekt hos publiken: Manuset är klassiskt spexigt, familjärt och lekfullt.
Akt två inleds med en öppningskuplett framförd av hela ensemblen, både på och bakom scenen. Det är ett charmigt avbrott innan jakten på konungens huvud fortsätter. De giftiga kvinnorna har nu råkat mörda en oskyldig musketör istället för kungen, och kungens nuvarande älskarinna Emelie De Paris hängiver sig åt att hitta den förutspådda mördaren.
Att Hallandsspexarna inte är ett av de största eller mest anrika av stadens spexgrupper märks sällan under föreställningen. Ibland blir det dock tydligt att uppsättningen är av mindre skala, exempelvis är scenografin trots sin charm aningen skral. Även gällande kostymerna märks det att spexet har behövt prioritera: Vissa är extremt välgjorda medan andra är något torftiga. Just under kvällens genrep märks det framförallt på bandet. Möjligtvis behövdes ännu en repetition för att de skulle bli riktigt samspelta. Den klassiska inledningsjingeln Berliner luft stapplade fram, snarare än marscherade.
Det Hallandsspexarna verkligen lyckats med är manus och skådespeleri. Humorn som framförs tas emot varmt av publiken som skrattar högt, och svarar på sångerna med rungande applåder och begär flertalet omtag. Det är i de snabba och finurliga replikerna som spexet verkligen lyser. Karaktärerna har alla distinkta personligheter och komiska trumfkort som för föreställningen framåt på ett genomgående underhållande sätt. Nästkommande omtag lyckas nästan alltid vara ännu roligare än det förra, en imponerande bedrift.
På scen finns det vissa stjärnor som lyser extra starkt. Gil Jotine (Matilda Block) briljerar med sin norrländska dialekt och skämt om arbetsmiljöverkets olika regler. Sylvie Ètélat (Emily Roijer Olsson) lockar till skratt med sin pipiga röst och klockrena skånska dialekt. Mozart (Emys Lubberink) och kungen (Joel Högberg) är nog de som publiken kräver flest omtag av. Med sina fantastiskt roliga dialekter, nervösa karaktärer och finurliga kärlekskuplett lyckas de här två karaktärerna vandra rätt in i publikens hjärtan.
När spexets upptrappning når sin kulm blir det svårt att veta vilka man vill se som segrare. Vid det här laget är publiken engagerad i både kungens och de giftiga kvinnornas intriger, och det är svårt att inte sympatisera med båda sidor. Det hela slutar i sann sagoanda med slutet gott, allting gott. Utöver det segrar demokratin, kärleken triumferar och matriarkatet får sin stund i rampljuset. Trots att spexet stundtals känns aningen spretigt knyts säcken ihop väl på slutet.
I slutet av kvällen verkar både publik och Hallandsspexare nöjda. Det jag kommer att komma ihåg mest är nog inte de giftiga damerna i sig, utan snarare sidokaraktärerna som stal showen. På det stora hela bjöd Hallandsspexarna på ett mycket underhållande och roligt genrep. Hela Stenkrossen fylldes av skratt, underhållande omtag, kaos och musik – just den där spexiga värmen som gör det lite lättare att stiga ut i vinterkylan efteråt.
