Alla som har varit på ett Lundaspex vet exakt vad som väntar: grandios sång, mästerlig orkester, enastående skådespel. Framför allt vet man att föreställningarna sällan är typiska spex. Men kommer den nyproducerade Hitchcock leverera ett vanligt Lundaspex, eller väntar något helt nytt bakom kulisserna i Stora salen? Lundagårds Johan Larsson sitter i publiken, redo att recensera.
Spexet öppnar genom att kasta publiken rätt in bakom kulisserna på inspelningen av Alfred Hitchcocks magnum opus Psycho. Vid inspelningen av den nu klassiska duschscenen har både offer och mördare problem med prestationen. Janet Leigh får inte till det igenkännbara skriket, och mördaren kan inte bestämma sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Hitchcock och Alma, hans fru tillika manusförfattare, börjar genast spåna på hur de kan få fram skriket ur Janet. Alma och Hitchcock kommer på en genialisk plan: De ska skrämma Janet på riktigt för att lära henne skrika. Planen går direkt i kras då Janet dör av chock. Inte nog med det, utan doktorn som dödförklarar Janet berättar även för Hitchcock att han måste sluta producera thrillers då hans hjärta inte klarar av det.
Dramatiken är maximal då Hitchcock nu behöver leta reda på ett nytt jobb. Spexet är långt ifrån över och genom handlingens gång introduceras så många twister att man som publik aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Det är så många twister att jag inte kan diskutera resten av handlingen utan att avslöja överraskningarna.
Lundaspexarna är experter på att framhäva sin styrkor på bästa sätt. Spexet är fyllt med sång och musik, det är sällan mer än fem minuter mellan kupletterna. Inget av Lunds andra spex kommer ens i närheten av Lundaspexarnas sång. Samtliga kupletter är framförda till ljudet av storslagna melodier som passar Hitchcocks tidsepok perfekt. Kupletterna driver dessutom handlingen framåt, och det känns därför aldrig som att sången distraherar från den centrala berättelsen.
Vissa framföranden får mig att undra: Tittar jag på ett studentspex eller en professionell opera? Till varje nummer sätter orkestern varenda ton rätt och de upplevs ha samtliga jordens instrument nere i bunkern.
Trots att samtliga kupletter är magnifika blir det dock sällan omtag på dem, något som är tråkigt då Lundaspexarna verkar ha ansträngt sig för att få till bra omtag. Det är dock något som säger mer om publiken än kupletterna själva. För den som sitter i publiken för resterande föreställningar kan jag varmt rekommendera att applådera fram omtagningarna för att verkligen få se vad Lundaspexarna går för.
Hitchcock är mer ett drama än en komedi. Det är sällan som hela publiken brister ut i skratt, och det märks att de som kan sin film får skratta lite oftare än resten av oss. Komedin ligger dold bakom ett tjockt lager av filmreferenser som enbart de mest filmkunniga förstår – själv uppfattade jag bara ett fåtal. Detta är inte för att säga att föreställningen är tråkigt, men som åskådare fångas man snarare av spänningen än skämten. Ett spex i Stora salen bör ha en komedi som riktar sig till alla, och inte bara för de som kan allt om film. Det som verkligen hade varit pricket över i:et för Hitchcock hade varit klassiskt spexig och studentikos humor. Tyvärr fastnar Lundaspexet istället i ett drama där komedin till stor del består av referenser som inte alla förstår.
Lundaspexet kör, som alltid, sitt eget race och lyckas förträffligt med det. Det är svårt att jämföra dem med de andra spexen, just för att de är annorlunda. Lundaspexarna fångar inte publiken med vitsiga skämt och knasiga scener. Snarare lockar de publiken genom sin storslagenhet: Med sång, dans, manus, skådespel och allt som hör därtill skapar Lundaspexarna en enastående föreställning. Jag hoppas verkligen att Hitchcock återvänder till Stora salen många gånger till, men jag har ett önskemål: Mer klassiskt spexig humor.
