Kårernas uppdrag är inte jämförbart med med studentföreningarnas – och utan sociala aktiviteter finns inget engagemang att bygga på. Det skriver Lukas Schultz och Saga Petersson, ordförande på Samhällsvetarkåren vid Lunds universitet 25/26 och 24/25, i en replik på Kaspian Perssons politiska krönika.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Kaspian Persson menar att studentkårerna blivit ”bidragsberoende” och borde lära sig av Lupefs modell. Problemet är bara att jämförelsen haltar redan vid startlinjen. Lupef är en frivillig studentförening utan något ansvar för studiebevakning. Studentkårerna är däremot lagstadgat ansvariga för att granska utbildningskvaliteten, representera studenterna i universitets organisation och bevaka studenters rättigheter. Det är ett uppdrag som kräver kontinuitet, kompetens och resurser – inte en verksamhet man kan driva under samma villkor som en vanlig social studentförening.
Att ställa Lupef som bevis för att kårerna borde klara sig utan stöd är en kategorimiss. De har lyxen att ägna sig åt det som medlemmarna tycker är roligt och givande. Den lyx har inte en studentkår vars centrala och lagstadgade funktion är att upprätthålla studentinflytande över en komplex offentlig institution. Lupef och Samhällsvetarkåren spelar båda viktiga roller i Lunds studentliv och vid samhällsvetenskapliga fakulteten. Men att jämföra dessa två verksamheter som om de hade samma typ av ansvar är inte bara osakligt, utan direkt missvisande.
Persson kritiserar kårernas sociala evenemang, som om det vore en distraktion från kärnuppdraget. Men sanningen är att utan sociala aktiviteter finns det heller inga engagerade studenter att rekrytera till studiebevakning. Studentinflytande uppstår inte i ett vakuum, den studiesociala och utbildningspolitiska verksamheten är istället två sidor av samma mynt. De studenter som sitter i nämnder, förhandlar med fakultetsledningar och driver utbildningsfrågor börjar nästan alltid sitt engagemang i de sociala sammanhang där man får upp ögonen för att kåren ens existerar. Att tro att man kan upprätthålla ett stabilt utbildningspolitiskt arbete utan en bred och aktiv medlemsbas är naivt. Den som kräver att kårerna ska skära bort sina sociala funktioner ber samtidigt, utan att säga det högt, att studiebevakning ska skötas av en krympande skara slitna eldsjälar. Det gynnar varken studenterna eller utbildningens kvalitet.
I en ideal värld hade studentkårerna kunnat stå helt fria från extern finansiering. Den föreställningen ligger dock närmare en fantasivärld än den verklighet vi faktiskt lever i, så låt oss återvända till verkligheten. När anslaget minskar blir kårerna mer bundna till universitetets finansiering. Vem vill riskera att bita den hand som matar, när universitetet sitter på det yttersta trumfkortet – finansieringen? Vart bör då pengarna komma från? För utan externt stöd hamnar studiebevakningens kostnad direkt på studenterna.
Kårerna behöver inte mindre stöd. De behöver rimliga villkor för att sköta det ansvar som alla studenter i slutändan är beroende av och förtjänar. Det är bra att diskutera finansieringsmodeller och kårernas prioriteringar. Men det måste göras med respekt för vad en studentkår faktiskt är. Kårerna är studenternas röst mot universitetet – en röst som förutsätter både resurser och en levande gemenskap. Värt att nämna är att studentkårer måste representera alla studenter vid sina fakulteter oavsett om man väljer att betala in medlemsavgift till kåren eller inte. Att försämra förutsättningarna för detta arbete och samtidigt hänvisa till Lupef är som att säga att scouterna bevisar att kommunen inte behöver en räddningstjänst.
Lukas Schultz, Ordförande på Samhällsvetarkåren vid Lunds universitet 25/26
Saga Petersson, Ordförande på Samhällsvetarkåren vid Lunds universitet 24/25
