Medelhavsländernas lockelse har länge varit oemotståndlig för nordbor. På utbyte i det ljuva Italien upptäcker Lundagårds utbyteskrönikör Andrea von Essen att hon har blivit en klyscha.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
För ett år sedan, mitt i den mörka midvintern, erbjöds jag möjligheten att åka till Italien på utbyte. Mellan föreläsningar och tentor skulle ett läsår utomlands onekligen innebära samma studiestress som vanligt. Men en respit på sydligare breddgrader gör väl säkerligen gott, tänkte jag, och tackade ja.
Ett år senare kan jag inte mer än konstatera: Som italienresenär från norr är jag en vandrande 1800-tals kliché.
Låt mig förklara. När Max Weber, en av samhällsvetenskapens giganter, blev utarbetad såg han bara en lösning: Att fly Tyskland för det harmoniska Italien. Efter lite återhämtning började han fundera på hur kultur påverkar arbetsmoralen, och resultatet blev bästsäljaren Den protestantiska etiken och kapitalismens anda.
Redan på Webers tid var destinationen för hans miljöombyte klichéartad. Så tidigt som på 1780-talet skrev den tyske författaren Goethe hur att färdas söderut över Alperna är en ritual av återfödelse. Att resa till Italien var att återvända till den ”idylliska drömmen om de första människorna” i ett paradis oberört av problemtyngd civilisation.
Sisådär tvåhundra år senare tycks resonemanget vara snarlikt, även om språket har förändrats. Idag frodas föreställningen om de ljuva livet på den italienska halvön istället på Instagram och Tiktok, nu under kodnamnet #eurosummer.
Medelhavsländernas lockelse består, med andra ord. Men tro det eller ej – efter en termin i Bologna kan jag rapportera att det livsbejakande, pizza-pasta-prosecco-Italien bara är en sida av myntet. En sorglös tillvaro på soldränkta torg med en espresso i handen är oftast reserverad för dem med feta plånböcker och måttlös fritid. Landet har trots allt länge tillhört skaran av EU:s ekonomiska sorgebarn. Med det sagt kan jag även rapportera att det faktiskt är balsam för själen att för en gångs skull slippa höstmörkret i norr.
I efterhand framstår mitt resonemang inför utbytet som suspekt likt de gamla tyskarnas. Jag hade förvisso inga illusioner av ett idylliskt paradis, men att lämna Norden för Sydeuropa skulle väl, om inget annat, skaka om och pigga upp, tänkte jag. Det är bara att erkänna – jag är erasmusepokens svar på den desillusionerade nordbon som korsat alperna för att känna livet i mig. Traditionen lever.
